Jag går på en stor och glamorös fest i en annan stad. Alla som är bjudna har på ett eller annat sätt ett gemensamt förflutet, och många har sjukvårdsyrken. Hela kvällen reflekterar jag över att man kan röra sig åt så olika håll under loppet av en karriär, och att det mest troligt avgörs av vilken uppsättning gener man tilldelats.
En person jag har arbetat med för länge sedan slår sig ner bredvid mig och säger, brett leende: »Jag tjänar snuskigt mycket pengar. Jag förstår inte varför de betalar mig så mycket egentligen.« Vederbörande arbetar förstås inte längre i offentlig sjukvård och jag blir stum, känner att hjärnan febrilt söker efter gemensamma nämnare och möjliga samtalsämnen.
Ytterligare en kollega ansluter och berättar om det besvärliga med att vara stationerad i Amsterdam och pendla till Dubai, men att det ju kan bli så när ens kompetens är unik och företaget betalar vad som helst eftersom man är oersättlig. Sedan redogörs för enorma arbetsprojekt man rott i land och för barnens respektive framgångsrika karriärer.
Jag, som ju är en lyssnare, nickar och försöker fokusera, men undrar hur jag placerar mig på den här skalan. Jag svarar nekande på frågan om jag inte åtminstone är chef på min klinik. Men vad har jag då för »spännande planer«?
Här avses inte kommande semesterresor, sköldpaddsinköp eller något som i mitt liv utgör guldkant. Jag mumlar något som övriga nog knappast finner intressant och går sedan och gömmer mig i ett hörn med en trevlig sjuksköterska som jag har arbetat många journätter med. Det kryper i mig av skam och underlägsenhet.
Jag lämnar festen först av alla och andas lättare i nattens friska, kalla luft. Medan jag kör hem ältar jag.
Hur skulle det låtit om jag hade svarat uppriktigt? Jag arbetar kliniskt och älskar det. Jag har inga planer på att börja pendla till Milano. Jag tillbringar mina dagar med små andfådda damer med lungcancer eller, om vi ska vara helt ärliga: grävandes i ändtarmar efter möjliga tumörrecidiv (iklädd plastförkläde). Jag går ronder på hospice. Jag navigerar krångliga samtal med patienter som tror att privatsjukvård är bättre och som bestämt kräver interventioner som de har läst om på Facebook. Jag cyklar hem, utpumpad, efter nästan varje arbetsdag.
Jag är ofantligt stolt över att ett av mina barn vill ha samma arbete som jag. Men när jag reflekterar över varför jag inte tjänar kopiöst med pengar i Boston så inser jag att mina gener, min personlighet och min inställning till läkaryrket också går i arv. Det är därmed troligt att historien kan upprepa sig och att även mitt barn kan komma att känna utanförskap på en storslagen fest om 30 år.
Om vad jag gör kan klassas som karriär vet jag inte, men mina spännande planer för framtiden är att få fortsätta vara läkare, undervisa kollegor och producera en eller annan artikel. Och eftersom min dotter har flyttat hemifrån och tagit med sig en av familjens sköldpaddor så måste jag snart komplettera min samling med ännu en älskad reptil. För mig är det nog: det räcker, jag är nöjd. Åtminstone försöker jag intala mig själv det medan jag kör hem i februarinatten.
