Gotländska vården höjer beredskap för krig: »Vi är ensamma ute på ön«

När Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i mars talade inför den svenska riksdagen varnade han för att Ryssland skulle kunna slå även mot Sverige. Specifikt pekade han ut en möjlig ockupation av Gotland. Men regionens beredskapsläkare Eva Borin menar att ett eventuellt ryskt hot inte är den främsta anledningen till öns behov av hög krisberedskap.

– Ryssland är en sak, men vi är också ganska ensamma ute på ön. Vi kan inte helt enkelt få stöd av ett grannsjukhus eller flytta över patienter dit. Det krävs ofta mer planering och mer logistik än om man är på fastlandet. Jourhavande läkare måste också ha en väldigt bred kompetens. Vi har ju inte någon högspecialiserad vård här och man måste kunna ge stabiliserande behandling innan transport till fastlandet. Och även i normala förhållanden kan det hända att det inte går att lämna ön, om vädret är dåligt, säger hon.

I samband med att kriget bröt ut i Ukraina kom en generell uppmaning från Region Gotland om att fylla på materiallagren.

– Samma typ av rekommendation har gått ut kring vissa sjukvårdsartiklar, men vilka det är och hur länge lagren är tänkta att räcka kan jag inte gå in på, säger beredskapschefen Rikard von Zweigbergk.

Det finns också interna direktiv om att regionens fordon inte ska köra med mindre än halvfull tank.

– Det skaffar oss en extra krockkudde ifall vi skulle stå utan leveranser. Att alltid ha extra bränsle tillgängligt är en enkel och konkret sak som kan ge väldigt god effekt i slutändan, säger Rikard von Zweigbergk.

Sedan ett par år tillbaka erbjuds all personal på hälso- och sjukvårdsförvaltningen också en grundläggande katastrofmedicinsk utbildning i form av en föreläsning på en dryg timme. Utbildningen ska skapa en förståelse för vars och ens funktion vid höjt beredskapsläge och ge kunskap om grundläggande begrepp, som exempelvis vad särskild sjukvårdsledning innebär, hur olika beredskapslägen definieras och vad konsekvenserna blir för vården. Även vissa mer praktiska tips om hur man jobbar på skadeplatser med många drabbade ingår i utbildningen.

– Målet är att alla ska ha gått den inom några år. Utbildningen gäller alla, från ledningen till personal inom primärvård, specialiserad vård, psykiatri och tandvård, säger beredskapsläkare Eva Borin.

Sedan Gotlands regemente återupprättades 2018 har vården också börjat göra mikroövningar utifrån olika situationer tillsammans med försvaret. Det har lett till flera lärdomar.

– Om vi till exempel har en skadad militär som ska överlämnas till den civila sjukvården har vi märkt att vissa av försvarets bilar inte går in i våra ambulansintag. En annan sak vi upptäckte genom de här övningarna var att vi inte visste hur vi skulle förvara vapen ifall den skadade militären var beväpnad, så nu har vi tillsammans med försvaret tagit fram rutiner för det, säger Eva Borin.

En till två gånger om året anordnas även skadeplatskurser för vårdpersonalen tillsammans med ambulans, polis och räddningstjänst. Alla ST-läkare, oavsett specialitet, ska delta någon gång under utbildningstiden. Elin Bodin, ST-läkare i anestesi, var en av deltagarna i höstas. Scenariot för tredagarskursen var en bilolycka med ett stort antal skadade.

– Det som slog mig var först och främst vilken otrolig logistik det krävs på en skadeplats, det gäller att veta hur man samverkar med både räddningstjänst, polis och ambulans.

Redan i kursens upplägg märktes det att regionen är en ö med speciella förutsättningar.

– Vi hade patienter som var svårt skadade och enligt scenariot blödde rikligt. Vi ville avtransportera dem men fick höra att ambulansen och helikoptern var långt borta: »Ni får helt enkelt fortsätta.« Det var väldigt frustrerande att inse att vi inte kan få den här skytteltrafiken av ambulanser som man kan ordna på fastlandet, säger hon.

Med tanke på utvecklingen i omvärlden kan Elin Bodin i efterhand önska att Försvarsmakten varit med på övningen.

– Hur tänker de när de ger sig in i områden där det kanske finns minor eller vapen? Hur ska man resonera kring sin egen säkerhet? Den biten hade vi inte med på kursen, säger hon.

Enligt Rikard von Zweigbergk har regionen dock »hållit ett högt tempo« för att öka beredskapen för både kris och krig.

– Vi behöver ta höjd för mycket svårare situationer, med betydligt fler skadade, som dessutom pågår under längre tid. Förut planerade många regioner för plötsliga och kortvariga händelser, men en sak som pandemin har lärt oss är att vi behöver tänka på ett annat sätt.

Läs också:

Regionernas katastrofberedskap ska granskas av Ivo

Regioner och Försvarsmakten kan behöva förhandla om krigsplacering

Rapport: Vården saknar plan för krig