Jag förstår precis den känsla som min kollega Anna Nilsson förmedlade i sin reflexion i Läkartidningen nyligen. Vårens grönska sprider sig, ljuset kommer äntligen och livet börjar återgå till det normala efter pandemin. Men det är helt omöjligt att tränga undan bilderna från de krig och våldsamheter som pågår i världen.
Som alltid i krig drabbas barn och kvinnor extra hårt. Kvinnor fortsätter att bli gravida, planerat eller oplanerat. Komplikationer under graviditet och förlossning kan inte hanteras säkert, och nyfödda kan inte få adekvat vård. De fruktansvärda övergrepp och våldtäkter som ukrainska flickor och kvinnor just nu utsätts för leder till oönskade graviditeter med allt vad det innebär, och möjligheterna att få en säker abort har drastiskt minskat.
För de drabbade som överlever och nu flyr kriget kan abort vara en förutsättning för ett framtida fungerande liv. Polen har tagit emot många som flytt kriget och gjort en enorm insats, men lagstiftningen där tillåter inte att en graviditet avbryts av något som helst skäl. Därför måste kvinnor som önskar abort ges möjlighet att antingen resa till länder som Sverige, som kan erbjuda vården, eller erbjudas hjälp genom telemedicin.
Abort är en akut åtgärd och, förutsatt att graviditeten inte är för långt gången, en av få åtgärder som svensk sjukvård inte kan neka den som önskar detta och som befinner sig i vårt land, även tillfälligt. De som hjälper dessa kvinnor att själva få bestämma över sina liv är värda all respekt.
