I Sverige utbildas varje år ett stort antal kirurger. Antalet nya specialister är, enligt tidigare uppskattningar från Svensk kirurgisk förening cirka 2,5 gånger fler än de kirurger som lämnar yrket [G Wallin, Kirurgveckan; 2018]. Motsvarande ökning av antalet kirurgiska ingrepp ses däremot inte [1].

Det är inte en ökande operationsvolym som gör att fler kirurger utbildas, i stället går kirurgernas tid åt till andra arbetsuppgifter. Detta leder successivt till att svenska kirurger utför allt färre operationer per individ. Då praktisk erfarenhet är centralt i kirurgin är detta bekymmersamt.

Träning ger färdighet, och med färre operationer kommer färre handledningstillfällen. Kirurgerna blir mindre erfarna, och kommer att bemästra färre ingrepp.

Akutläkare bemannar akutkliniker i många delar av världen [2]. Att ha fast anställda läkare på en akutklinik ses av många som en stor fördel för att utveckla både vård och arbetsmiljö.

Akutläkare varit en egen basspecialitet i landet sedan 2015 men införandet av akutläkare på svenska akutmottagningar har tagit tid I dag finns det dock akutläkare på ett stort antal sjukhus, och på flera enheter har ansvaret för akutsjukvården övertagits av akutläkarna.

Svensk kirurgisk förening (SKF) och Svensk förening för akutsjukvård (SWESEM) skickade tillsammans ut en enkät till nio svenska sjukhus med akutläkare. Ambitionen var inte att göra en vetenskaplig undersökning, utan avsikten var att få en uppfattning om hur samarbetet mellan kirurger och akutläkare fungerar. Vi valde större och mindre enheter i olika fas av införande av akutläkare.

Resultatet visar att det finns en hel del utmaningar, men på de platser där akutläkare etablerats upplever de yngre kirurgerna att de får mer tid för operation, och kirurger och akutläkare anser att akutverksamheten fungerar bättre. Där akutläkare fortfarande är under införande kan samarbetet vara utmanande. Utbildning, platsbrist, möjligheten till snabba konsultationer, inläggningsrätt på kirurgavdelningar och traumavård behöver hanteras. Tydliga rutiner och ansvarsfördelning är nödvändigt, men saknas ofta.

Vi ser en trend att ju större del av akutverksamheten som akutläkarna ansvarar för, desto mer nöjda är kirurgerna med sin operationstid och akutverksamheten. Både kirurger och akutläkare anser dock att kirurgernas delaktighet i akutvården är fortsatt viktig.

I de frisvar som getts spår både akutläkare och kirurger att akutläkare i framtiden kommer att vara den naturliga läkarbemanningen på akutmottagningen. En kommentar i enkäten sammanfattar mångas åsikter: »Akutläkare är lite av en överlevnadsfråga för svensk kirurgi. Kirurgin minskar generellt och blir allt mer avancerad, vi kan därför inte dimensionera antalet ST-läkare efter behovet från akuten. Kraven på akutläkarna måste också bli tydligare.«

Akutläkarna ser å sin sida ett övergripande ansvar för alla patienter som kommer in akut som en nödvändig framtidsutveckling, och utifrån det uppdraget krävs ett välutvecklat samarbete med kirurger.

Vår gemensamma enkät ger en tydlig indikation om att svensk akutsjukvård är i en förändringsprocess. Kirurgerna kommer successivt att lämna akutmottagningarna, vilket kan bidra till mer kirurgisk erfarenhet hos svenska kirurger.

För att på bästa sätt kunna hantera de uppenbara utmaningar som sker under denna förändring bör lärdomar dras från de sjukhus där (både nationellt och internationellt) förändringen redan skett. Regionerna bör även samarbeta för att undvika de problem som uppstått på många platser.

Sammanfattningsvis bedömer Svensk kirurgisk förening och Svensk förening för akutsjukvård att det finns goda förutsättningar för att kirurger och akutläkare kan samarbeta och utveckla svensk akutsjukvård. I enkätsvaren finns många kloka tankar som vi tar med oss för vidare diskussioner tillsammans, och med våra medlemmar på kirurgveckor och akutläkardagar.