Hyllad för uppmärksammande av ohörda patienter inom psykiatrin

För sitt arbete med att försöka förbättra den psykiatriska vården fick läkarstudenten Hanna Larsson nyligen ta emot ett stipendium på slottet av kung Carl XVI Gustaf. Hon har själv under många år varit sjuk i anorexia.

Hur kändes det att få ta emot stipendiet?

– Jätteroligt, speciellt för att psykisk sjukdom och psyki­atrin sällan får den uppmärksamhet den förtjänar. 

Du har grundat den ideella organisationen Psynlighet för att uppmärksamma bristerna inom psykiatrin. Varför?

– Syftet med Psynlighet är att driva på de förändringar som behövs i svensk psykiatri. Vi är en röst för patienter inom psykiatrin, en grupp som har svårt att göra sig hörda och trodda. 

– Från 14 till 19 års ålder vårdades jag själv inom slutenvården och på HVB-hem för anorexi, självskadebeteende och suicidalitet. Hade jag fått ade­kvat vård hade det aldrig behövt ske, så i stället för att bli friskare av vården blev jag sjukare av den. Ett av många exempel på när vården skadat mig är bäl­tesläggningar och tvångs­medicinering jag utsattes för som 15-åring. Vården jag fick på BUP ledde till att jag utvecklade PTSD och blev ännu destruktivare. Jag tror att många tänker att jag är ett olyckligt undantag, men det fruktansvärda är att jag inte är det. Jag växte upp inom psykiatrin. Jag har vänner som blivit våldtagna av vårdpersonal – som fått behålla jobbet. Jag har vänner som blivit misshandlade av vårdpersonal. Vänner som inte lever i dag. Och via Psynlighets projekt Opsynliga.se med vittnesmål från psykiatrin har det visat sig att problemet är ännu större än jag trodde.

Hur kan vården bli bättre?

– Först och främst behövs en oberoende utredning av hur psykiatrin följer lagstiftningen i allt från hur man beslutar om och dokumenterar tvångsåtgärder till omfattningen av sexuella övergrepp utförda av vårdpersonal. Vårdköerna behöver också kortas så att alla som behöver psykiatrisk vård ska få det i rimlig tid. När det gäller slutenvården så behöver det finnas behandlande alternativ. Så som psykiatrisk slutenvård ser ut i dag består den endast av inlåsning, medicinering och tvångsåtgärder. 

Vad fick dig att bli frisk?

– Jag skulle säga tre saker: jag fick ordentlig ätstörningsbehandling, traumabehandling och att jag blev av med de starka psykofarmaka jag fick. Men det var först efter sex år, och att jag då hade turen att träffa två eldsjälar till behandlare. Det som är så fruktansvärt är att många av de duktiga inom vården slutar eftersom de känner att det som pågår inte är etiskt hållbart.

Vad vill du säga till vårdpersonal i allmänhet?

– Att man ska se psykisk sjukdom för vad det faktiskt är: en sjukdom, och att man ska få psykologisk behandling. Det är lättare att ta till medicinsk behandling eftersom det är lätta­re att göra studier på behandling med psykofarmaka än att mäta effekten av mötet mellan människor. Vi rör oss tyvärr mot att vi tror att vi ska hitta lösningen i biologin i stället för att hitta en mellanmänsklig lösning – och man missar orsaken till att folk blir sjuka. 

Du är också engagerad i Brainpool, en förening för särskilt begåvade ungdomar, och du organiserade läkarstudenter som hjälpte till på sjukhus under coronapandemin. Hur hinner och orkar du?

– Ja, och så är jag forskningsassistent också på Karolinska! Det är bara sådan jag är, men en anledning till att jag orkar är att jag har extremt bra självkännedom efter all terapi, och jag är väldigt noga med att hälsan går först.

Varifrån får du din drivkraft?

– Alltså, jag är 23 år och har förlorat sex vänner i suicid. Jag står inte ut med att stå vid sidan och se på – det är där­ifrån min drivkraft kommer.

– Målet är förstås att Psynlighet inte längre ska behövas, och att alla framtida 13-åriga Hannor ska få den vård de behöver.

Hanna Larsson

Yrke: Läkarstuderande, (termin 5) på Karolinska institutet.

Ålder: 23 år.

Familj: Sambon Viktor och nakenkatterna Nano och Polly.  

Bor: Stockholm.

Aktuell: Fick nyligen stipendiet »Kompassrosen«, som delas ut av Konungens stiftelse Ungt ledarskap. Hon tilldelas stipendiet för att hon »med ett värdebaserat ledarskap grundat i omtanke och stort personligt engagemang går före i kampen för en förbättrad psykisk hälsa för alla«.