Jag pratar med en vän som nyligen blev chef. Hon är klok som en uggla och har en arbetsmoral som är svår att finna i dag. Stort grattis till den arbetsplatsen! Jag frågar hur det går på nya jobbet. Hon har aldrig jobbat så mycket som nu, men vidhåller att det är kul och att det åstadkoms så mycket på kliniken att det är mödan värt. Bland annat får medarbetarna fyra veckors sammanhängande semester för första gången på flera år, och alla får möjlighet till minst två kurser för fortbildning. Dessutom har verksamheten effektiviserats, men det tycks nästan sekundärt: stoltheten tycks ligga i medarbetarnas semester och fortbildning. Jag inser att jag får en ensidig bild, men jag har även hört av min väns medarbetare att hon är uppskattad som chef. Att hon brinner för sitt jobb och patienterna råder det i alla fall inget tvivel om.
Jag tänker tillbaka på chefer jag har haft genom åren, såväl i det privata som i det offentliga. Om rollen som mellanchef, klämd mellan olika intressen och många gånger med begränsat svängrum. Det är en svår miljö att navigera i, och flera gånger har jag först efter att chefen slutat förstått vilken tuff kamp som förts för oss medarbetare.
Som chef får man höra om sådant som inte fungerar; det ingår i rollen och är också en förutsättning för att kunna fånga upp problem och ta itu med dem. Det är ofta en otacksam roll som innebär långa dagar och ett slags ständig beredskap. Om du har en engagerad chef som gör ett bra jobb: glöm inte bort att visa din uppskattning så att inte entusiasmen slocknar.
