En drygt nittioårig man led av kronisk grav hjärtsvikt med återkommande bensvullnad och andnöd. Han hade också haft två hjärtinfarkter, den ena endast fyra månader tidigare och han behandlades därför med vätskedrivande och blodtryckssänkande läkemedel. Patienten behandlades även med blodförtunnande läkemedel mot förmaksflimmer och hade en känd njursvikt som försämrats i samband med den senaste hjärtinfarkten.
Nu sökte patienten läkare på vårdcentralen på grund av smärtor i båda stortårna som var röda och inflammerade. Enligt journalen sträckte sig rodnaden upp till fotleden. Efter provsvar bedömde läkaren att det rörde sig om gikt och ordinerade diklofenak 50 mg tre gånger om dagen i tre veckor. Patienten skulle därefter fortsätta med allopurinol 300 mg en gång om dagen och intag av 2–3 liter vätska per dygn.
Efter några dagar blev patienten så dålig att inneliggande vård krävdes i fyra dygn på grund av hjärt- och njursvikt med bensvullnad och andnöd. Enligt journalen var njurvärdet fortfarande förhöjt vid utskrivning även om patienten subjektivt mådde bra. Vid utskrivningen från sjukhuset ordinerades acetylsalicylsyra, furosemid, bisoprolol och ramipril.
Efter ytterligare en knapp vecka kontaktades patienten av sin ordinarie husläkare som läst journalanteckningarna och blivit tveksam till ordinationen av ökat vätskeintag. Den ordinarie husläkaren rekommenderade en återgång till 1,5 liter per dygn.
En närstående till patienten har anmält behandlingen på vårdcentralen till Socialstyrelsen. Anmälaren påpekar att patientens ålder och medicinska tillstånd inte medgav den ordinerade läkemedelsbehandlingen. Ärendet har sedan övertagits av Inspektionen för vård och omsorg (IVO).
Den anmälda läkaren anser inte att hens ordinerade behandling var felaktig. Chefläkaren skriver i ett yttrande att ordinationen av diklofenak inte var optimal då läkaren inte tagit hänsyn till patientens ålder och förhöjt kreatininvärde.
IVO påpekar att det såväl i Fass som i andra behandlingsinstruktioner manas till stor försiktighet vid behandling med diklofenak av äldre, hjärtsjuka, njursjuka samt patienter som står på behandling med blodförtunnande, vätskedrivande och blodtryckssänkande preparat. Om diklofenak ändå ska användas rekommenderas låga doser, kort behandlingstid och samtidig övervakning av njurfunktion, hjärtfunktion och blödningsvärden.
IVO skriver också att behandling med allopurinol inte bör påbörjas förrän ett akut giktanfall helt har avtagit eftersom fler anfall kan utlösas. Allopurinol bör enligt IVO alltid introduceras i låga doser för att minska risken för biverkningar och vid gravt nedsatt njurfunktion bör ännu lägre doser och/eller förlängda doseringsintervall användas. IVO anser att förekomsten av en tidigare given ordination om vätskerestriktion borde ha manat till eftertanke och försiktighet. Vätskerestriktionen borde enligt IVO ha respekterats och inte ändrats utan att samtidig övervakning av hjärt- och njurfunktion ägde rum. IVO: s utredning visar även brister i journalföringen av besöket på vårdcentralen. Uppgifter om tidigare och nuvarande sjukdomar och pågående medicinering saknas helt, så även den medicinska bedömningen som föranledde ordinationen av maxdoser av alla preparat till en 91-årig patient.
Läkaren kritiseras av IVO för ordinationerna av diklofenak, allopurinol och ökat vätskeintag eftersom de har skett i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet samt för den bristande journalföringen.
