Jag är på väg till kvällens jour. Jag är sen, lite som vanligt när det är dags för en kvällsjour mitt i veckan. Jag har lämnat dagens mottagningsarbete, landat hemma hos barnen och i all hast ätit kvällsmat med dem, fräschat till mig, tagit bilen till nästa uppdrag och skyndar nu med snabba steg in genom porten till jourmottagningen. Klockan är precis, på minuten, tidpunkten för min arbetsstart. Jag ogillar det, jag vill egentligen ha mer tid på min sida.
Jag vinkar hej till sköterskan i receptionen och med snabba fötter passerar jag dörren till ett av behandlingsrummen. Dörren står öppen. Min hjärna registrerar en ung kvinna som sitter framåtlutad med saliven rinnande i en rondskål. Jag hör harklandet och en väsande andning, men jag hinner passera rummet och dörröppningen med flera steg innan min hjärna tolkat registreringen och utfärdar en varning som gör att mina steg snabbt hejdas. Med ens vet jag, jag behöver inte mer. Jag vet utan att egentligen veta ett dugg om patienten och utan tidigare erfarenhet av sjukdomen. Jag rusar in samtidigt som jag skriker på sköterskan att hon ska larma 112. Nu!
Under läkarutbildningen tyckte jag att många diagnoser och sjukdomar var skrämmande, på så sätt att de utgjorde en fara för patienternas liv, omedelbart eller på sikt. Vad som kunde vara värst hade jag väl uppriktigt sagt inte riktigt hunnit sortera ut. Inför första jouren någonsin, på kirurgen med bakjouren sovandes i hemmet ett flertal mil från akuten, höll jag hårt i jourläkarboken i höger rockficka. Jourbokens akutsidor var uppmärkta på ett iögonfallande sätt, vilket skulle minska risken att inte hitta informationen när jag behövde den. Sanningen var den att boken kom att bli en säkerhet, en trygghet som jag visste fanns i den högra fickan men som jag sällan använde. Verkligheten visade sig dessutom presentera långt mer vardagliga problemkomplex än de som min fantasi hade listat ut.
Nästintill hela mitt aktiva yrkesliv som kliniker hann passera innan den diagnos som jag hade utmålat som den mest fasanfulla att möta ensam en mörk journatt, presenterades framför mig likt en beskrivning i min jourläkarbok. En bok som för övrigt sedan lång tid hade förpassats till förbränning.
Den akuta struplocksinflammationen visade sig med alla ingående komponenter i ett högt andningshinder, där framför allt de högfrekventa inspiratoriska biljuden lät extremt hotfulla. En snabb undersökning verifierade min misstanke, och transporten till närliggande sjukhus och Iva påbörjades omgående under intubationsberedskap. Väl på väg i blåljustransport försäkrade jag mig om att bli mött på akutmottagningen av en ÖNH-jour, en kollega med fördjupade kunskaper och erfarenhet av denna respektingivande sjukdom. Så skedde, och patienten intuberades omgående vid ankomst och transporterades till Iva. Hon skrevs ut ett par dagar senare, välmående.
Jag skänker en tanke till jourläkarboken och de vällästa sidorna rörande akut struplocksinflammation. Jag läste dem så noggrant en gång i tiden så att det kändes som om uppslaget var vidöppet när jag behövde det. Sanningsenligt är det väl också så att alla år av klinik bidragit till en snabbare slutledningsförmåga när symtomen presenterar sig. Det är väl det som vi med tacksamhet kallar för erfarenhet. Utbildning, böcker, forskningsrapporter och erfarenhet, allt tillsammans bildar en gemensam pott ur vilken vi väljer olika handlingsvägar vid skilda tillfällen.
I yrket är det meningen att vi ska veta, trots att vi egentligen ofta inte vet så mycket. En rondskål full med saliv kan ibland räcka som ledtråd.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
