Neurologen och forskaren Anja Smits roman »Den tysta korridoren« tar upp svårigheter läkare och forskare kan mötas av på arbetsplatsen, men också vad som händer med en människa som blir allvarligt sjuk.
Du har skrivit vetenskapligt tidigare, varför ville du skriva en skönlitterär bok nu?
– Jag har skrivit kapitel i läroböcker och alltid tyckt om att skriva, det har varit den roligaste delen av forskningen; att sammanställa resultaten. Det är den ena delen, den andra är att jag ville göra något med alla möten med patienter som jag har träffat under min karriär.
– Och när vi sålde vårt hus hittade jag en gammal dator med ett manuskript från 2004, som jag hade glömt bort, och där hade jag börjat berätta den här historien. Svenska är inte mitt modersmål och jag var osäker på om jag kunde skriva på svenska, jag tror inte att jag vågade då, men det var lättare än jag trodde – jag är lite ringrostig på holländska faktiskt!
Huvudpersonen Mette är onkolog och arbetar liksom du med cancerpatienter. Är hon du?
– Nej, hon är inte jag, men en del av hennes karaktär bygger på mina erfarenheter. Att hon blev onkolog i stället för neurolog, som jag, är kanske ett sätt att distansera mig lite från berättelsen. Men det är klart – hjärntumörer ligger mig nära.
Mette har det besvärligt på sin arbetsplats när hon ska försöka förena forskning med kliniskt arbete. Det administrativa slukar mycket av hennes tid, och det finns för lite tid för patientarbete. Är det en kritik mot hur sjukvården bedrivs?
– Det är en trend som jag har upplevt genom åren, att den administrativa biten har blivit större. Även de kollegor som har läst boken säger att de känner igen sig. Jag tror att det är en tendens inom sjukvården, men även inom till exempel skolan och polisen, att man försöker lösa problem med nya administrativa lösningar. Det finns en ängslan att inte göra fel, och i stället för öppna samtal inför man ännu mera dokumentation. Det förstör vår arbetsmiljö. Jag tror att vi behöver mer civilkurage och mer direktkommunikation.
Bokens andra huvudperson är en framgångsrik fysiker som drabbas av en hjärntumör. Hela livet ställs om, och det visar sig att han är rätt ensam. Var det viktigt att skildra ensamheten?
– Ja, ensamheten, men också att beskriva en person som är helt driven av arbetet. Jag kan fascineras av det och kan se det hos till exempel toppolitiker också, hur livet bara blir arbete, och jag kan tänka att »har de någon aning om att livet bara hänger på en tråd?« Hjärntumörer kan drabba även dem. Det jag har tänkt på när jag träffar mina patienter är att det finns så många olika sätt att handskas med en sådan situation – och att livet inte måste bli helt meningslöst.
– Så patientperspektivet var viktigt; jag tänkte att om jag ska skriva en bok så måste jag ha med en patient, det ska inte bara handla om oss som jobbar inom sjukvården.
Du har också, som huvudpersonen, flyttat runt en del.
– Ja, efter läkarutbildningen i Nederländerna gjorde jag AT i Skottland, sedan jobbade jag något år inom långvården i Nederländerna, men på den tiden var det svårt att få jobb där, så när min man fick en tjänst i Uppsala flyttade jag med och hamnade på ett cancerforskningslabb. Vi trivdes så bra att vi aldrig flyttade tillbaka!
Blir det fler böcker?
– Det var otroligt roligt och det gav mersmak, men det är svårt att kombinera med arbetet. Det kanske i så fall blir något helt annat, något lättsammare, ett familjedrama kanske. Jag har också tänkt att någon borde skriva om ålderdomen, hur det är att bli gammal. Men jag tror att jag måste bli pensionär först – för att få tid!
