Solna tingsrätts dom den 16 juni 2022 i Macchiarinimålet [1] riskerar att orsaka en oro hos landets patienter, närstående och kanske även i vidare kretsar.  Det förutsätter dock att man känner till det regelverk och de bestämmelser som ska utgöra en garanti för diagnostik, vård och behandling.

En patient har ingen juridisk rätt till vård och behandling. Ett medicinskt beslut som går emot patientens önskan eller vilja kan inte överklagas i domstol. Hälso- och sjukvårdslagstiftningen är utformad som en skyldighetslagstiftning och skyldigheterna är placerade på i huvudsak tre nivåer; vårdgivare, verksamhetschef och hälso- och sjukvårdspersonal.

I Macchiarinifallet är Region Stockholm vårdgivare. Som legitimerad läkare tillhör Paolo Macchiarini hälso- och sjukvårdspersonalen, vilkas personliga medicinska yrkesansvar regleras i patientsäkerhetslagen. Ansvaret består i skyldigheter och i konsekvenser – om skyldigheterna inte fullgörs. Till skyldigheterna hör att medicinska åtgärder ska utföras sakkunnigt, omsorgsfullt och inom ramen för vetenskap och beprövad erfarenhet. Fel och brister i fullgörandet av skyldigheterna kan medföra åtgärder från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) eller åtal i domstol.

Genom att endast väcka åtal mot Paolo Macchiarini begränsade åklagarna domstolens möjlighet att pröva det medicinska ledningsansvar som finns i lagstiftningen sedan 1902 [2, 3]. Sedan 1997 är det medicinska ledningsansvaret placerat på verksamhetschefen, som har det yttersta ansvaret för att underställd personal (så även Paolo Macchiarini) fullgör sitt medicinska yrkesansvar på ett korrekt och patientsäkert sätt. Det finns annars risk för att patienten drabbas av vårdskada. Huruvida patienterna i Macchiarinimålet drabbades av vårdskador enligt patientsäkerhetslagens definition [4] utelämnas här.

Åklagarna i Macchiarinimålet har hävdat att ingreppen stred mot kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är också känt att de syntetiska luftstruparna inte var godkända ändå tilläts tre operationer med allvarliga vårdskador som följd. Dessutom var och är ytterligare brister kända.
Genom att åklagarna valde att inte lyfta in det medicinska ledningsansvaret i åtalet gavs domstolen ingen möjlighet att ta ställning till och pröva detta ledningsansvar som är så viktigt och avgörande för patientsäkerheten. Domen kan därför uppfattas som att det är i det närmaste fritt fram att experimentera med patienter. Naturligtvis är det inte så.

Ett intressant, och enligt åklagaren närmast förvånande inslag i domen är att domstolen valt att lyfta in brottsbalkens bestämmelser om nödrätt, något som varken åklagaren eller försvaret åberopat. Av domen framgår nu – på sätt och vis – att det skulle ha funnits acceptans (ett tillstånd) för att utföra ingreppen. Borde då inte ett tillstånd att utföra experimentell kirurgi också medföra ett betydande ansvar från tillståndsgivaren att utvärdera
konsekvenserna av den vård patienten fått?

När straffansvar blir föremål för rättslig bedömning måste rimligtvis det straffrättsliga ansvaret bli föremål utifrån aktuell rättslig miljö. I detta fall är det fråga om en medicinrättslig miljö, och straffansvaret ska bedömas inom ramen för det medicinska yrkes- och ledningsansvaret. Ansvar och medansvar kan då aktualiseras parallellt.