Svenska läkaresällskapet (SLS) publicerade nyligen sin studie om forskarkompetensen bland svenska läkare. Studien visade att antalet läkare med docentkompetens sjunker och att brist på handledare kommer att hämma möjligheten för svenska läkare att fortsätta forska.

Forskande läkare är en essentiell yrkesgrupp för innovation och utveckling inom svensk sjukvård och är oumbärlig för utvecklingen av hälso- och sjukvården. Forskning bland läkare bör uppmuntras och premieras i så hög grad som möjligt och ses som en integrerad del av det kliniska arbetet, då detta leder till bättre och mer kvalitetssäkrad sjukvård.

Forskningsprägeln inom läkarskrået är stark. Konsensus är att en forskningskarriär bör inledas så tidigt som möjligt, helst redan under grundutbildningen. Det finns flera satsningar riktade till yngre kollegor med syfte att starta forskningsintresse tidigt i yrkeslivet. Dessa ansträngningar riskerar att leda ut i intet om läkare som disputerar inte fortsätter att forska.

En nydisputerad läkare står inför ett vägskäl: att fortsätta med sin forskning, och därmed ofta betala tiotusentals kronor i försenad löneutveckling för varje månad som man förlänger sin väg till specialist, eller fokusera på klinisk tjänstgöring. Kombinationen av forskning och klinik, som ofta förespråkas, är inte lika utstakad för yngre kollegor och nyblivna specialister som för seniora kollegor.

Karriärvägen för yngre läkare saknar struktur och tydliga ramar. Den akademiska trappan vid universiteten är ofta inte anpassad för kliniker som behöver mer tid på sig för nästa steg, utan de faller lätt utanför, varpå dörrar stängs. Formella kombinationstjänster saknas i stor utsträckning och det kan vara svårt att få loss forskningstid även om finansieringen är på  plats. Enskilda lösningar, som ibland resulterar i otrygga anställningsformer, är inte tillräckliga för att upprätthålla det antal handledarkompetenta läkare som krävs för att säkerställa god forskning.

Preklinisk forskning är särskilt utsatt i dagens klimat, då den kräver dagligt arbete i en laboratoriemiljö, vilket inte är förenligt med en utbildningsintensiv specialistutbildning. Unga läkare bedriver därför forskning som obetalt arbete under kvällar och helger samtidigt som de ser tiden till specialistbevis förlängas. En icke-forskande kollega skulle aldrig arbeta gratis med argumentet att man redan har en månadslön, eller att arbetet skulle vara så stimulerande att det är värt det.

Forskning är inte tillräckligt attraktiv för yngre läkare. Forskningskarriären för yngre läkare uppfattas i dag som lång, osäker och underbetald, en fråga som även framhålls av intresseorganisationer för läkare såsom Sveriges läkarförbund.

En förutsättning för innovation inom den svenska sjukvården är en integrering av preklinisk och klinisk forskning. Båda delarna behövs om svensk sjukvård och forskning ska fortsätta stå sig i en alltmer konkurrensutsatt världsbild. De hinder som byggts upp måste tas bort. Tydligare karriärvägar för läkare måste skapas, forskning bör premieras, och på sikt även ses som en naturlig del i vård och klinisk vardag.

  • Vi stödjer de förslag som SLS förespråkar och vill dessutom föreslå mer detaljerade åtgärder.
  • Tillsättning av en preklinisk professur per klinisk professur vid varje universitet för att främja den prekliniska forskningen.
  • Stärka samarbetet mellan industri och lärosäten genom att omforma doktorandutbildning till att kunna inkludera patent som delarbeten.
  • Fler mellanstegstjänster som kombinerar klinisk tjänst med forskning för yngre läkare, såsom lektorat.
  • Kompensation för lönebortfallet som forskande läkare erfar, exempelvis lön som legitimerad läkare efter 18-21 månaders AT-tjänst och specialistlön efter 5 års ST-tjänst.
  • Kliniker bör ersättas för att främja forskningstid, och forskning bör vara en stående del av vissa kliniska tjänster redan före specialisttjänstgöring.
  • Kombinerade utbildningsprogram såsom MD/PhD-program bör återinföras.