Ahmad Mohammad Ismail fick tre familjer i Örebro

Ahmad Mohammad Ismail ingick i den fjärde kullen läkarstudenter vid Örebro universitet efter att utbildningen startade 2011 och tog examen i januari 2018. Nu är han först med att ta både läkarexamen och doktorsexamen vid universitetet.

Grattis, hur känns det?

– Jätteroligt. Jag visste inte det förrän en forskarkollega berättade det för mig. Det var ingenting jag direkt strävade efter, men det är kul att få representera Örebro universitet på det här sättet.

Varför valde du Örebro?

– Jag hade hört gott om utbildningen från en vän. Dessutom hade en annan nära vän till mig, som jag gått hela gymnasiet med, sökt till Örebro. Vi kom båda in på läkarprogrammet och hängde ihop genom hela läkarutbildningen också. 

Hur var läkarutbildningen?

– Den passade mig bra eftersom den bygger mycket på problembaserat lärande, PBL. I dag finns det så många olika källor och man hinner inte läsa och tillgodogöra sig allt på egen hand. Därför tyckte jag att PBL var bra då man kunde kombinera vad flera hade läst från olika källor för att sedan diskutera och resonera i grupp. På detta sätt kunde vi plocka ihop pusselbitarna och tillgodogöra oss mera kunskap. Vi fick också öva oss mycket på att vara kritiska mot källor som vi använde, vilket lade en god grund till framtida forskning.

När bestämde du dig för att börja forska?

– Det var ganska sent, jag fick upp ögonen för forskning när jag gjorde min masteruppsats. Jag upptäckte att det var himla roligt när jag försvarade den, när man fick känna att man kunde sin grej och hade evidens att basera sina argument på. Nu när jag arbetar kliniskt inser jag ännu mer vikten av att stärka upp kunskaperna med forskning. 

Vad handlar din forskning om?

– Den handlar om effekten av betablockerare vid höftfrakturkirurgi. Att operera multisjuka sköra äldre efter en höftfraktur innebär ett stress­påslag. Detta stresspåslag kan innebära att patienterna inte överlever operationen eftersom deras organsystem inte klarar av belastningen. Betablockad minskar stresspåslag, och det vi har sett är ett samband mellan betablockad och en minskad risk för dödlighet efter höftfrakturkirurgi. De ret­rospektiva studier vi har gjort visar att betablockerare kan ha en skyddande effekt vid höftfrakturkirurgi.

Kommer du att fortsätta forska?

– Absolut. Disputationen ser jag bara som början på min forskning. Jag ser titeln som ett körkort – att man kan fortsätta bedriva forskning. Man skaffar ju inte ett körkort för att bara ha det i fickan, man skaffar det för att köra runt och upptäcka nya vägar.

Och vad kommer den fortsatta forskningen att handla om?

– Det blir samma ämne, men fler studier på det. Utifrån våra studier kan vi inte vara 100 procent säkra på att det är beta­blockaden som gett den skyddande effekten för patienterna som genomgår höftfrakturkir­urgi. Ett av målen nu är att se om det föreligger ett kausalt samband mellan betablockerare och minskad dödlighet vid höftfrakturkirurgi. Jag skulle också vilja bredda forskningen till andra ortopediska fält.

Har du något framtida karriär­mål?

– Haha, för det första har jag tänkt mig att bli färdig specialist inom ortopedi. Jag har lärt mig att inte blicka alltför långt framåt eftersom ens omgivning kan förändras så snabbt, så att bli specialist är mitt närmaste delmål. 

Blir det i Örebro också?

– Ja, Örebro har blivit min stad och en del av min identitet. Jag har mina tre familjer här, och med det menar jag min fru och mina två barn, ortopedfamiljen på kliniken och forskargruppen. Min fru jobbar också på ortopeden, så vi har förankrat oss här.

– Jag har gjort ST, forskat och skaffat barn parallellt, det har varit intensivt. Det finns inget som heter fritid just nu!