Det var för ett år sedan som en läkare vid en kvinnoklinik tog emot en prao-elev från en högstadieskola, ett arrangemang som godkänts av klinikchefen. Prao-eleven fick under både sin första och tredje dag delta aktivt vid kejsarsnitt genom att ge lokalbedövning och lägga hudsnitt. Informationen till patienten var att prao-eleven var läkarens »assistent«. Dessutom fick eleven närvara vid en förlossning med sugklocka och även genomföra en vaginalpalpation i samband med en förlossning. Flera i personalen reagerade och menade att minderåriga enligt sjukhusets riktlinjer inte ska vara på operationsavdelning, men ingen sa något eftersom klinikchefen godkänt prao-veckan. Däremot skrevs en del avvikelserapporter och saken anmäldes sedan också till Socialstyrelsen enligt lex Maria. Enligt yttranden till Socialstyrelsen framkom att det rådande samtalsklimatet inte inbjudit till öppen diskussion om prao-elevens närvaro och arbetsuppgifter.
I de riktlinjer som fanns stod inget om att närvaro på operationsavdelning är olämpligt för prao-elever.
Vårdgivaren menade att orsaken till händelsen var att rutinerna för prao är otydliga och att kommunikationen har brustit. Vårdgivaren angav också att hierarkier och förhärskande patientsäkerhetskultur låg bakom det inträffade liksom okunskap om patientens rätt till korrekt information.
Socialstyrelsen ansåg att läkaren som tog emot prao-eleven brustit i sin yrkesutövning, dels genom att patienten inte fått tillräcklig information om elevens status och roll, dels genom att överlåta en del av sina arbetsuppgifter på en outbildad prao-elev. Trots att hudsnitt och lokalbedövning utfördes under handledning av läkaren kan det inte anses förenligt med god och säker vård.
Socialstyrelsen såg också allvarligt på att patientsäkerheten äventyrats då man inte haft ett öppet klimat eller en patientsäkerhetskultur som möjliggjort diskussion om det lämpliga i elevens närvaro på operationsavdelningen.
Vårdgivaren lämnade i höstas en redovisning av hur man skulle utforma och implementera interna riktlinjer för prao senare under hösten. En prao-ansvarig skulle utses på kliniken. Vidare skulle man gå igenom en patientsäkerhetskulturmätning som gjorts vid ett tidigare tillfälle. Medarbetarna skulle också utbildas i risk- och händelseanalys samt i patientsäkerhetskultur. Ett inlett arbete med kommunikationsredskapen SBAR och Time-out skulle fortsätta.
I januari 2013 gjorde Socialstyrelsen en uppföljning i samband med en annan inspektion. Det framkom då att de nya riktlinjerna för prao inte var kända hos personalen, att någon genomgång av patientsäkerhetskulturmätningen inte gjorts, att personalen inte upplevde att patientsäkerhet diskuterades på arbetsplatsträffar och att något aktivt SBAR-arbete inte bedrevs. Socialstyrelsen begärde då ett förtydligande av de riskförebyggande åtgärder som faktiskt vidtagits vid kliniken.
I början av april meddelade vårdgivaren att all prao på förlossningsavdelning, operationsavdelning och akutmottagning stoppats. Dessutom har man påbörjat ett arbete med patientsäkerhetskulturen, bland annat genom veckomöten med genomgång av aktuella incidenter och nya riktlinjer och gruppmöten om samarbetsklimat samt individuella möten med läkare som upplevts svåra att samarbeta med.
Socialstyrelsen påpekar vikten av att en redovisning av åtgärder verkligen är korrekt, men håller också med vårdgivaren om att arbetet med patientsäkerhetskulturen tar tid och att resultat inte kan påvisas omgående. Därmed avslutas ärendet.
