Sommaren på landets akutmottagningar har varit den slitigaste någonsin, sa Michael von Schickfus nyligen i en intervju med Läkartidningen. Som ordförande för Svensk förening för akutsjukvård (SWESEM) har han under sommaren hört »hårresande historier om platsletande, övernattningar på akuten och potentiellt osäkra hemgångar« från olika håll i landet.

Daniel Wilhelms, docent i akutsjukvård i Linköping. Foto: Jeppe Gustafsson/Bildbyrån.

Den bilden delas av Daniel Wilhelms, docent i akutsjukvård och SWESEM:s vetenskapliga sekreterare.

– Absolut, jag hör samma saker i mitt nätverk. Det är helt klart ett ökat tryck samtidigt som vårdplatserna är färre än någonsin.

Daniel Wilhelms forskar bland annat om hur vårdens kvalitet påverkas av hög arbetsbelastning och delar sin tid mellan Linköpings universitet och stadens akutmottagning.

– Linköping gynnas av att det inte är en sommarstad, många reser i stället härifrån under semestern. Det har varit räddningen för oss i sommar. Men även om vi har det lugnare än vissa andra har vi ändå haft åtskilliga dygn där patienter behövt övernatta, och det händer ganska ofta att vi helt saknar disponibla vårdplatser.

Enligt Daniel Wilhelms råder en stor diskrepans mellan forskningsvärldens syn på vårdplatsbrist och diskussionen ute i samhället.

– Det brukar vara väldigt mycket fokus på väntetider. Det är ett mått som är relevant för patienter med tidskritiska tillstånd eller de äldsta och mest sköra, men jag saknar nyanser i debatten, säger han.

Innan de långa vistelsetiderna på akuten döms ut gäller det att fråga sig vad som faktiskt sker medan patienten är där.

– Om man under vistelsetiden får sin fraktur både undersökt, röntgad, gipsad och dessutom får en planerad uppföljning, då är det ju värdeskapande tid. Om bra saker händer på akuten gör det inget att vistelsetiderna ibland är längre.

En helt annan sak är det om patienten blir liggande på en hård brits i väntan på vårdplats utan att några andra insatser kan göras.

– Då är väntan naturligtvis ett tecken på väldigt låg vårdkvalitet, säger Daniel Wilhelms.

Själv föreslår han en både enkel och billig åtgärd för att förbättra flödena på akutmottagningarna. Det hela kokar ner till fler enkla vårdplatser, där man kan göra ganska basala insatser, såsom att administrera läkemedel, ge god omvårdnad och ordna vårdplanering.

– Den typen av vårdplatser som sjukhusen i själva verket ofta har är i stället högspecialiserade. När de internmedicinska eller geriatriska avdelningarna är fulla måste vi lägga patienter med enkla åkommor på de högspecialiserade vårdplatserna, vilket gör att de sängarna inte finns tillgängliga för de som verkligen behöver dem.

Att inrätta fler vårdplatser är «ekonomiskt smärtsamt« på kort sikt men behöver inte bli så dyrt på längre sikt, menar Daniel Wilhelms.

– Den här vårdplatstombolan vi har kostar också pengar, eftersom patienterna hamnar lite var som helst och inte får en optimal vård.

Trots att »hela Akutläkarsverige« är eniga om att fler vårdplatser behövs är det svårt att nå fram till politikerna, säger Daniel Wilhelms.

– Jag tror att man från politiskt håll drar sig för att påbörja förändringar som löper bortom ens egen mandatperiod. Men få av de mest effektiva lösningarna på vårdens problem är snabba.

Daniel Wilhelms känner sig allt oftare frustrerad över hur vården har förändrats sedan han började som läkare.

– Många saker som var lätta för sju, åtta år sedan har blivit en stor utmaning i dag. En äldre patient med urosepsis är teoretiskt sett enkel, men nu kan vi behöva ägna fyra timmar åt att hitta en vårdplats. Det känns sorgligt att kvalitén sjunker, jämfört med det vi tidigare har kunnat erbjuda.

Han tror att mer luft i sjukvårdssystemet är vägen framåt för att få en mer välfungerande vård – och gladare personal.

– Jag tror att det finns en ganska utbredd känsla av hopplöshet på akutmottagningarna. Den känslan skulle minska om vi hade bättre förutsättningar för att erbjuda en god vård, säger Daniel Wilhelms.

Läs också: SWESEM: Mycket svår sommar på akuterna