De senaste åren har varit en lång och påfrestande period för sjukvården och dess personal. Vårdplatsbrist, specialistläkarbrist, försämrade villkor för personalen samt feldimensionerade sjukhusbyggen är bara några av de problem som grundar sig i att professionen har åsidosatts och inte lyssnats på av både arbetsgivare och politiker. Den pressade situationen i vården drabbar de yngsta kollegorna hårt, samma kollegor som är tänkta att bära och leda vården under kommande generationer – kollegor som i dag erbjuds läkartjänster, men där man i praktiken arbetar som sjuksköterska.

Under de senaste 20 åren har väntetiden till både AT och ST ökat, samtidigt som reallönerna för denna grupp minskat. Möjligheten att påverka sin lön är i det närmaste obefintlig och en tredjedel av de yngre läkarna funderar på att helt lämna sjukvården på grund av dåliga arbetsvillkor och dålig arbetsmiljö. Samtidigt råder det brist på specialistläkare i samtliga 21 regioner. Hur tänker arbetsgivarna när man väljer att inte satsa på framtidens specialistläkare? Det borde vara i deras intresse att mot­arbeta dessa problem. I stället för att fortsätta erbjuda osäkra vikariat med sjunkande reallön och icke existerande handledning borde man arbeta för att attrahera och behålla Sveriges mest kompententa unga inom sjukvården.

Det pratas ofta om vikten av samverkan och dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare, en attityd som däremot tenderar att briljera med sin frånvaro i frågor som gäller just yngre läkare. Arbetsgivarna har i stället valt att kortsiktigt utnyttja desperationen hos yngre läkare för att lösa andra problem i vården, som exempelvis bristen på sjuksköterskor. Den rimliga lösningen vore att verka för bättre villkor och en bra arbetsmiljö, men i stället väljer man att anställa underläkare för att utföra sjuksköterskeuppgifter. På köpet får den anställde underläkaren dessutom ännu sämre villkor än sjuksköterskor och ”vanliga” underläkare.

Vi har i Sverige länge haft en bra och tydlig uppdelning i vården där sjuksköterskor står för omvårdnadskunskaper och läkare har det mediciniska ansvaret för patienten. För att ge bästa möjliga vård ska de olika professionerna arbeta tillsammans i team runt patienten, vi ska inte utföra den andres uppgifter. På senare år har arbetsgivare tyvärr valt att utnyttja det relativa överskottet av desperata olegitimerade läkare i stället för att lösa de problem de själva skapat. Detta görs med ett flertal fula knep. Man intalar sökande att tjänsten kommer att vara meriterande till framtida läkartjänster, trots att man inte utför läkaruppgifter. Samtidigt får vi höra från AT-chefer att de inte ser något meriterande i sådana tjänster – just för att man inte arbetat som läkare. Vidare vittnar många yngre läkare om chefer som lovar att sjuksköterskeuppgifterna enbart behöver utföras vid akut personalbrist och då maximalt som 1–10 procent av tjänsten. När man väl börjat visar det sig dock att tjänsten innehåller 100 procent sjuksköterskeuppgifter –läkaruppgifterna man blev lovad har plötsligt försvunnit.

Läkarförbundet är kritiskt till arbetsgivarnas agerande. Vi läkarstudenter måste därför solidariskt och systematiskt tacka nej till dessa tjänster. Vi kan inte ha ett system där vi utnyttjas av arbetsgivare som agerar kortsiktigt och sätter medarbetare och patienter i fara. Vi bör sträva efter en verklighet där grundutbildningsplatserna är rimligt dimensionerade, där lönen håller takt med jämförbara utbildningar, fler vårdplatser och bra arbetsmiljö som gör att personalen vill stanna – en verklighet där ingen behöver oroa sig över om de någonsin kommer få en AT- eller ST-tjänst. På så sätt kan vi motverka den hopplöshet och det missnöje som de yngre i kåren känner och som många arbetsgivare medvetet utnyttjar. Agerar vi inte nu kommer svensk sjukvård att stå inför ännu större utmaningar, när framtidens läkare väljer att helt lämna hälso- och sjukvården.