Hennes yngsta barns tumör upphov till vinst i novelltävling

För fyra år sedan hamnade läkarstudenten Malin Ramlövs yngsta barn på sjukhus efter att man upptäckt en tumör. Denna händelse blev en text som nu vunnit en novelltävling anordnad av nätverket »Vem tar hand om doktorn?«.

Kan du berätta om din novell?

– Den handlar om en dag i december för fyra år sedan när min drygt 1 ½-åriga dotter blev inskriven för en nyupptäckt tumör. Det var en ovanligt stor tumör på en ovanligt liten person, många varningsklockor ringde och vi levde i ständig chock och rädsla i en månad. Efter många utredningar fick vi sedan veta att det var en godartad tumör, och i dag mår hon bra. 

Skrev du texten för tävlingen, eller var den redan skriven?

– Jag skrev för tävlingen men de första 500 orden hade jag redan i huvudet, och tävlingen blev ett medel att kunna göra det jag ville få ur mig, det jag behövde få ur mig.

Hur reagerade du när du fick veta att din text vann?

– Jag blev extremt förvånad, jag hade knappt tänkt på texten efter att jag skickat in den. Jag har inte skrivit mycket tidigare, och har alltid uppfattat mig som meningsblind och kastar om ord. Så det känns jättekonstigt, jag har ju bara skrivit om en dag i mitt liv!

Du är läkarstudent men också intensivvårdssjuksköterska. Varför vill du bli läkare?

– Ja, det är ju 10 000-kronorsfrågan! Men jag har landat i svaret att jag är så oerhört nyfiken så jag kunde inte inte göra det, så att säga. Så när jag cyklade till jobbet en dag såg jag i busskurerna att läkarutbildningen hade kommit till Jönköping och då tänkte jag att »då behöver vi inte flytta«. Tanken växte då och byggde bo i mig och till slut testade jag och sökte. Jag fick antagningsbeskedet när vi låg på sjukhuset, men jag började inte då. Då visste vi inte att det skulle gå så bra, och det kändes orimligt och oviktigt att börja en ny utbildning då. Så jag fick uppskov.

Vad har du för nytta av din bakgrund på läkarutbildningen?

– Dels har jag en organisatorisk helhetsbild över vården, jag kan se alla delarna, dels har jag erfarenhet av det kliniska bemötandet. Jag kan också värdera information från föreläsningarna på ett annat sätt, har jag märkt när jag har pratat med kursare. Jag behöver inte lära mig namnen på 100 olika läkemedel, jag vet vilka som är vanligast och kan verkningsmekanismerna. Där­emot har jag som sjuksköters­ka inte kunnat grunden, till exempel vad varenda slang på en dialysapparat gör, men jag har kunnat använda den.

– Jag har också haft stor användning av att vara just intensivvårdssjuksköterska. Att ha hand om svårt sjuka sviktande patienter är ett jättestort pussel att lägga, så Iva-biten har jag haft stor nytta av. Jag jobbar fortfarande på mitt vanliga jobb ganska mycket på lov och somrar, och under corona. 

Är det anestesiläkare du siktar på att bli?

– Det är lätt att tänka så, men just därför har jag försökt att aktivt tänka att jag inte ska bli det. Hematologi har varit jätteroligt, och även obstetrik, så jag vet inte var jag landar.

Du jobbar som politiker också.

– Ja, jag var med från starten för partiet Bevara akutsjukhusen och sitter nu i regionfullmäktige. Det är svårt att kombinera det politiska med studierna men jag hoppas kunna »steppa upp« det politiska engagemanget när jag är klar med dem.

Kommer du att skriva mer framöver?

– Det vet jag inte. I så fall ska det komma från hjärtat. Den här sommaren har jag i alla fall slukat alla böcker jag har kommit över i den medicinska genren, allt från självbiografiska böcker till medicinhi­storia. Jag är väldigt förtjust i medicinhistoria och jag tror att vi kan lära oss mycket av den, varför vi gör som vi gör, och att det alltid är lätt att vara efterklok.