I en bok som publicerades 2012 berättar kardiologen Magnus Edner om sina vedermödor efter en akut toraxoperation [1]. I efterförloppet fick han svårigheter med balansen och sväljningen och rasade väsentligt i vikt. Han träffade många specialister och var även inskriven på en rehabiliteringsklinik, som dock verkade mer inriktad på sjukpensionering än rehabilitering. Efter två år åkte han till ett rehabiliteringscentrum i Taiwan där man inledde en till synes framgångsrik intensiv rehabilitering.

Jag läste boken efter att en närstående drabbades av en ischemisk stroke i mars 2020. Det akuta omhändertagandet av min närstående gick relativt smidigt, och efter vård på strokeenhet flyttades patienten till ett sjukhem som uppges bedriva aktiv rehabilitering. Under en »rehabkonferens« meddelade dock läkaren att patienten skulle skrivas ut ett visst datum för att ge kommunen tid att förbereda sitt övertagande.

I ett annat sammanhang tillstyrktes inte en rekommendation från fysioterapeut om återkommande intensiv rehabilitering, med hänvisning till begränsade resurser.

Läkares till synes ringa intresse för aktiv rehabilitering går tvärt emot Socialstyrelsens rekommendation: »Hälso- och sjukvården bör erbjuda multidisciplinär teambaserad rehabilitering i sluten vård till personer med […] stort kvarstående rehabiliteringsbehov samt kvarstående omvårdnadsbehov, direkt efter vård på strokeenhet« [2].

Patienten har de senaste åren deltagit i olika rehabprogram med skilda resultat. De med begränsad nytta kännetecknas, enligt mig, av bristande engagemang från läkarhåll.

Som pensionerad kardiolog är jag enormt glad över att ha bevittnat den otroliga utveckling som hjärtsjukvården genomgått under de sista 3–4 decennierna. Vården av strokepatienter i Sverige, inklusive rehabilitering, måste få en liknande uppryckning.

Rehabilitering efter stroke eller traumatiska hjärnskador är onekligen svårt men det stora antalet individer som drabbas borde mana till större ansträngningar.

Först och främst anser jag att rehabilitering bör betraktas som en väsentlig del i behandlingen och därmed väcka större intresse hos läkare.

Vidare nämns i litteraturen neuroplasticitet som en viktig faktor i neurorehabilitering [3]. Läkares aktiva engagemang i rehabprocessen borde därmed vara en självklarhet för att definiera vilka faktorer som kan främja behandlingen och vilken dos som krävs för att åstadkomma optimala resultat.