Sjukvården spelar en nyckelroll i främjandet av fysisk aktivitet

Trots att de stora hälsovinsterna av regelbunden fysisk aktivitet varit vetenskapligt belagda och vitt kända i över tre decennier rapporterar en tredjedel av befolkningen i Sverige att de inte uppfyller de allmänna rekommendationerna om minst 150 minuter fysisk aktivitet på måttlig intensitet per vecka [1-7]. När fysisk aktivitet mäts objektivt är siffrorna ännu högre. Andelen som inte uppfyller rekommendationerna har ökat något under de senaste fem åren, och likaså andelen av befolkningen som sitter minst 10 timmar per dag [2]. Minst aktiva är äldre personer, utlandsfödda och personer med funktionsnedsättningar [2]. En central uppgift i det förebyggande och hälsofrämjande arbetet är att stödja den enskildes möjligheter att göra hälsosamma val utan att skuldbelägga. Den stora utmaningen är hur vi bäst kan stödja dem som behöver förändra sina vanor och bli mer fysiskt aktiva. 

Det är viktigt att all hälso- och sjukvårdspersonal med självständig patientkontakt uppmärksammar otillräcklig fysisk aktivitet, ger enkla råd och vid behov hänvisar vidare för utökat stöd [8]. Relativt små insatser från läkare kan göra stor skillnad. Att bara ställa en enkel fråga om nuvarande fysisk aktivitetsnivå och återkoppla svaret har visat stor potential för att öka den fysiska aktiviteten [9, 10]. Fysisk aktivitet borde av den anledningen vara en av vitalparametrarna, då det kan säkerställa att alla patienter förstår det bevisade sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa [11]. I Sverige rekommenderas att Socialstyrelsens frågor »Aktivitetsminuter« används (Fakta 1) [12].  Dessa finns i de flesta journalsystem. För att uppmärksamma riskerna med stillasittande kan man med fördel lägga till en fråga om stillasittande [13, 14]. 

Evidensbaserat stöd för ökad fysisk aktivitet

Enligt de nationella riktlinjerna för prevention och behandling av ohälsosamma levnadsvanor bör personer med särskild risk för ohälsa erbjudas rådgivande samtal kompletterade med aktivitetsmätare eller skriftlig ordination av fysisk aktivitet, Fysisk aktivitet på recept (Far) [8]. Far är en effektiv medicinsk behandlingsmetod som har utvecklats för att hälso- och sjukvårdens medarbetare på ett evidensbaserat och strukturerat sätt ska kunna stödja patienter till ökad fysisk aktivitet och minskat stillasittande [15, 16]. Metoden består av tre centrala individanpassade delar: rådgivande samtal, skriftlig ordination och uppföljning, där ett personcentrerat förhållningssätt utgör basen. De två övriga delarna används som metodstöd: det evidensbaserade kunskapsstödet vid ordination av fysisk aktivitet, Fyss, och samverkan med föreningar och andra aktivitetsarrangörer, se Figur 1. Alla patienter med behov av ökad fysisk aktivitet kan få Far, förutsatt att deras tillstånd tillåter att den fysiska aktiviteten kan utföras utanför hälso- och sjukvården. Metoden rekommenderas i nationella riktlinjer, och både Världshälsoorganisationen och Europeiska unionen framhåller svensk Far som bästa praxis [8, 17, 18]. Alla regioner i Sverige har infört metoden, men det finns stora skillnader i antal förskrivningar och hur arbetet styrs och stödjs [19]. 

Hälsofrämjande hälso- och sjukvård en investering

Hälso- och sjukvården är en trovärdig aktör både i mötet med individer och i samverkan med andra aktörer i lokalsamhället. Detta ligger helt i linje med utvecklingen av den »nära vård« som nu växer fram, med ambitionen att vården ska vara mer tillgänglig, närmare individen och baseras på nya arbetssätt så att resurserna inom vård och omsorg kan användas bättre och räcka till fler. Insatser för att främja hälsa, som att ge råd om fysisk aktivitet, har visats vara både kostnadseffektiva och effektiva för sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling [8, 10]. Därför är en hälso­främjande hälso- och sjukvård en av åtta evidensbaserade investeringar för att främja fysisk aktivitet. 

De åtta investeringarna behandlar hälsofrämjande arbete både ur ett hälso- och sjukvårdsperspektiv och ur ett samhällsperspektiv (Figur 2). De baseras på en sammanställning av effektiva insatser för ökad fysisk aktivitet framtagen av den internationella organisationen ISPAH (International Society for Physical Activity and Health). Ett av ISPAH:s mål är att föreslå åtgärder för att överföra forskning till policy och praxis. År 2020 sammanställde ISPAH kunskapsläget om åtgärder att främja fysisk aktivitet. Detta resulterade i ett dokument med åtta åtgärder, eller »investeringar«, som är vetenskapligt utvärderade och har visats fungera för att främja fysisk aktivitet [20]. Vid framtagandet användes en konsensusmetodik där forskare i ISPAH:s styrelse var ansvariga för olika områden. De åtta investeringarna bygger på resultatet från tidigare sammanställningar samt en ny litteratursökning. 

I denna artikel har vi valt att behålla ISPAH:s begrepp »investeringar«, vilket i sammanhanget antyder en kraftsamling och långsiktighet, men även att de är åtgärder som »lönar sig« vad gäller de förväntade effekterna.

De åtta investeringarna

Nedan presenteras kortfattade beskrivningar av de åtta investeringarna, som fungerar var och en för sig; bäst effekt erhålls dock om flera åtgärder kombineras och implementeras på ett systematiskt sätt. 

1. Skolbaserade program. Skolbaserade program som engagerar hela skolan och erbjuder eleverna möjlighet till fysisk aktivitet före, under och efter skoldagen främjar lärande och klassrumsklimat. 

2. Aktiv transport. Att främja aktiva transporter till och från olika platser är ett praktiskt och hållbart sätt att öka den dagliga fysiska aktiviteten för många människor.

3. Hälsofrämjande stadsplanering. Sättet på vilket städer och samhällen planeras och utformas påverkar många av våra medvetna och omedvetna beteenden. Personer som bor i områden som underlättar fysisk aktivitet är betydligt mer aktiva än de som bor i områden som inte stödjer fysisk aktivitet på samma sätt.

4. Hälsofrämjande hälso- och sjukvård. Hälso- och sjukvårdens medarbetare kommer i kontakt med en stor andel av befolkningen, och speciellt personer med olika riskfaktorer för ohälsa. De anses dessutom vara tillförlitliga avsändare av råd om levnadsvanor och har därför en nyckelroll för att främja fysisk aktivitet både på individ- och samhällsnivå. Vidareutveckling av riktlinjer och system kan stödja integrering av rådgivning om fysisk aktivitet i vårdrutiner. En förstärkande faktor är om arbetet inom hälso- och sjukvården kombineras med samverkan med lokalsamhället.

5. Kommunikation och massmedier. Kommunikationsinsatser, inklusive budskap i massmedier, kan öka kunskap, medvetenhet och beredskap hos individer   för att öka sin fysiska aktivitet. Kommunikations­insatser bör kombineras med stödjande infrastruktur och andra främjande insatser för fysisk aktivitet, inklusive samhällsbaserade program.

6. Idrott och fritidsaktiviteter för alla. Kunskapen och insikten om idrottens och friluftslivets samhällsnytta i hälsomässiga, sociala och ekonomiska termer har ökat, och för många som deltar eller på andra sätt engagerar sig i idrott kan det även ha en viktig kulturell betydelse.

7. Aktiva arbetsplatser. Arbetsplatsen är en viktig arena för hälsofrämjande insatser eftersom många vuxna tillbringar en stor del av sin vakna tid där. En aktiv och hälsofrämjande arbetsplats är gynnsam för både medarbetare och arbetsgivare genom att bidra till god fysisk, psykisk och social hälsa, minskad sjukfrånvaro och en attraktivare arbetsplats.

8. Samhällsbaserade program. Samhällsbaserade program erbjuder flera olika sätt att främja fysisk aktivitet i en befolkning eftersom de riktar sig till flera nivåer: individ, sociala nätverk, närområde och samhälle. Dessa program kan utveckla stödjande policyer, miljöer och program som underlättar och uppmuntrar till mer fysisk aktivitet i hela samhället.