Patienter med borderline/emotionellt instabilt personlighetssyndrom är en utmanande patientgrupp. Sophie Steijer är specialistläkare i psykiatri, legitimerad psykoterapeut och psykoanalytiker och ger en bred beskrivning av tillståndet, dess symtom, diagnostik och behandling. Vi får också en orienterande redogörelse av både psykodynamiska och biologiska spekulationer kring uppkomstmekanismer.

Diagnostiken ägnas stort utrymme. Steijer berör avgränsningen mot det normala och varnar till exempel för att ställa diagnosen på barn. Vidare diskuteras hur diagnosen kan avskrivas om en individ inte längre har samma problematik som vuxen. Kanske hade det behövts fler fall som beskrivit patienter med en viss problematik, men där ingen diagnos ställs. Det hade hjälpt läsaren att göra denna distinktion. I övrigt är boken rikligt utsmyckad med fallvinjetter, vissa nästan som en hel livsberättelse. På så sätt levandegörs symtomen.

DSM-5:s alternativa modell för personlighetsdiagnostik presenteras utförligt. Den svidande kritik som denna modell har fått för sin begränsade kliniska tillämpbarhet berörs dock endast ytligt. I teorin är samtliga diagnostiska system strukturerade, men många känner nog igen problemet med multidiagnostik och tillhörande överförskrivning av psykofarmaka. Som ST-läkare i psykiatri träffar man ofta patienterna i stormiga situationer, när deras mentaliseringsförmåga sviktar, som Steijer uttrycker det. Därför hade jag gärna läst mer om exempelvis suicidriskbedömningar. Även tvångsvårdsfrågor hade kunnat få beröras. En primärjour i psykiatri blir inte sällan fastlåst i situationer där alla handläggningsalternativ förefaller dåliga. Tvångsvård kan då te sig som en kortsiktig lösning, men är kanske egentligen ogynnsam för patienten i längden. Emellertid rör sig dessa frågor om högst individuella bedömningar i akuta situationer, och beprövad erfarenhet lämpar sig inte alltid i text. Men en fråga saknas ofta när vi pratar om borderline: vad ska vi göra med de allra svåraste fallen? I praktiken måste vi också hantera alla de som inte klarar av psykoterapeutisk behandling, som inte håller sig till krisplanerna, som kommer in och ut på de psykiatriska akutmottagningarna så gott som dagligen. De för vilka det inte finns någon evidens, eftersom alltför suicidala eller självskadande patienter inte är med i forskningsstudierna. När en sådan diskussion kan föras på en högre nivå än mellan primär- och bakjour nattetid tror jag att vi kan få en mer enhetlig handläggning även för denna grupp. Men en bok kan inte täcka allt, och det finns andra källor att gå till, exempelvis Svenska psykiatriska föreningens (SPK) kliniska riktlinjer och Nationella självskadeprojektet, som Steijer också hänvisar till.

Större delen av boken ägnas åt olika psykoterapeutiska behandlingsmetoder. De förklaras kortfattat utifrån sin historik, teori och praktiska upplägg. Det är en lärorik och mycket användbar redogörelse för att orientera sig. Här finns också mycket att hämta för den som har en organisatorisk roll inom sjukvården. Implementering och team-mässiga aspekter berörs löpande.

Steijer visar hur samtliga riktlinjer betonar att läkemedel aldrig ska utgöra den primära behandlingen. Trots en närapå global enighet om detta möter man fortfarande patienter med borderline som har magnifika läkemedelslistor och doser. Kanske reflekterar det uppgivenheten som en enskild läkare kan känna inför patientens problematik. Steijer diskuterar även dessa temata och betonar vikten av samsyn inom behandlingsteamet.

Referenserna har avsiktligt lagts digitalt. Vissa hänvisningar ges i löpande text, men det något okonventionella tilltaget försvårar både granskning och vidare läsning, särskilt eftersom referenslistan baseras på hela kapitel snarare än specifika påståenden.

Sammantaget torde hela målgruppen ha god behållning av boken. För den som är intresserad av just borderline utgör den därför ett bra komplement till SPK:s kliniska riktlinjer för samtliga personlighetssyndrom.