Replik. Författarna till ett debattinlägg i Läkartidningen [1] har missförstått vår avsikt. Vi ville inte återuppta en debatt om vikten av ett biopsykosocialt förhållningssätt vid postcovid [2]. Låt oss en gång för alla enas om att helhetssyn på patienten i hens miljö alltid är en klok strategi.

Vi är också eniga om vikten av hypotesgenererande analytisk metodik. En studie inom den allmänmedicinska specialiteten visar att den snabbare icke-analytiska metoden dominerar i mötet med patienter med oklara symtom [3]. Detta tänkande riskerar att färgas av fördomar och felaktiga antaganden, vilket kan leda till att skepsis sätter käppar i hjulet för nyfikenheten på biologiska orsakssamband. Därav vår referens till medicinhistorien [4]. Oförklarade symtom är inte detsamma som oförklarliga symtom [5].

Risken med falska fynd minskar med tiden [6], så låt oss nu blicka framåt och inte bakåt. Patofysiologiska teorier kring genesen till postinfektiösa tillstånd [7, 8] klarar den sunda skepsis som författarna efterlyser [1, 9]. Globalt beräknas cirka 145 miljoner människor ha insjuknat i postcovid [10, 11]. De behöver hjälp [12]. WHO uppmanar oss att omedelbart ta postcovid på största allvar [10, 13].

I Sverige finns brister i postcovidvården [14], och vi oroas över att utvecklingen av en mer evidensbaserad vård stagnerar i en debatt som ifrågasätter tillståndets uppkomst, existens och natur. Forskningen om postcovid handlar inte längre om tveksamt underbyggda teorier. Databasen Litcovid listar i dag över 10 000 publicerade vetenskapliga artiklar om postcovid [15].

Trots över 16 000 forskningsartiklar på Web of science, patofysiologiska fynd, diagnoskoder och -kriterier och internationella riktlinjer för det närliggande komplexa tillståndet ME/CFS skriver debattörerna att det är en kontroversiell diagnos [7, 16-19]. I stället för att tvätta bort denna stämpel refererar de till en kritiserad artikel från 1970 som hävdade att ME/CFS inte kunde vara något annat än »epidemisk hysteri« [20, 21]. Det anmärkningsvärda med referensen är att slutsatsen om masshysteri baseras på att postinfektiösa symtom vid utbrottet 1955 främst drabbade unga kvinnor, vilket speglar en förlegad människosyn.

Precisionsmedicin är också delat beslutsfattande med patienter på basen av prognostiska faktorer: viss behandling kan avstås hos dem med en gynnsam molekylär profil, eller i närvaro av en viss genförändring. Detta hjälper många (inte bara få) patientgrupper. Ny forskning om postinfektiösa tillstånd på cellulär nivå kan likaså informera oss om genes och prognos och prediktera behandlingseffekter. Dessutom torde biomarkörer identifiera patienter som inte lider av postcovid utan av andra tillstånd. Kunskapen inkluderar hela människan, därmed också (givetvis inte enbart) människans celler.

Vi vill således att vi i Sverige tillsammans med resten av världen fortsätter att skapa och sprida breda framsteg inklusive kunskap om rehabilitering inom postinfektiösa tillstånd [12, 22]. Detta samarbete kommer att gynna oss alla i längden.

Läs debattinlägget:
Brett perspektiv ger precision vid postcovid