Obduktionsfrekvensen har de senaste decennierna sjunkit kraftigt i Sverige. Av alla svenskar som dör obduceras i dag bara en tiondel. Eftersom obduktioner fortfarande är det bästa sättet att bedöma en rad olika dödsorsaker, har en låg obduktionsfrekvens negativa konsekvenser för kunskapen om varför vi dör. Det är inte bara dödsorsaksstatistiken och de beslut den ligger till grund för som påverkas; återkopplingen till vården blir också lidande. Inte minst gäller detta demenssjukdomar, där en svensk studie visat på relativt låg överensstämmelse mellan den kliniska diagnostiken och den neuropatologiska undersökningen efter döden [1].

För att bättre förstå vilka som fortfarande genomgår en obduktion, begärde vi ut data från Dödsorsaksregistret för åren 1999–2018 [2]. En rad variabler på individnivå gjorde det möjligt att beräkna respektive variabels association med utförandet av en klinisk eller rättsmedicinsk obduktion. Det är till exempel känt sedan tidigare att kvinnor obduceras i lägre utsträckning än män, men genom samtidig analys av flera variabler kunde vi undersöka om denna könsskillnad i själva verket förklaras av andra faktorer, såsom ålder, dödsplats eller dödssätt.

Vissa samband var väntade: att dö i hemmet eller av yttre orsaker var starkt associerat med att obduceras. Däremot är det inte lika självklart varför kvinnligt kön och födelseland utanför Europa var förknippat med att inte bli obducerad.

Demens som underliggande dödsorsak hade en stark koppling till att ingen obduktion utförts. Vid en första anblick kan detta te sig rimligt: de flesta som dör av demens är gamla och sjukliga. Det är därför inte svårt för läkaren att anta en sannolik dödsorsak. Ett problem är dock att det i och med detta inte görs någon neuropatologisk undersökning. Därmed missar vi viktig kunskap om en av våra stora sjukdomsgrupper, och sjukvården får inte någon återkoppling på den kliniska diagnostiken. Felaktiga demensdiagnoser kan dels leda till sämre behandling, dels göra att läkemedelsstudier på demenspatienter får missvisande resultat.

Vår studie stämmer till eftertanke, och det finns flera trådar som bör följas upp. Tyder skillnaden mellan mäns och kvinnors obduktionsfrekvens på en ojämlik behandling efter döden? Varför obduceras dementa i så liten utsträckning, trots att ökad kunskap om demenssjukdomar skulle kunna hjälpa oss att hitta nya behandlingar och förbättra demenssjukvården? När en person dör är det viktigt att ansvarig läkare aktivt reflekterar över om en obduktion är indicerad, och vad man riskerar att missa genom att avstå.