Sjukvårdsministern: »Vi vill införa fler nationella instrument«

Under den förra rödgröna regeringen hade socialminister Lena Hallengren (S) alla sjukvårdsfrågor på sitt bord. Den nya regeringen ledd av Ulf Kristersson (M) går tillbaka till att ha en socialminister och en sjukvårdsminister, och därtill en äldre- och socialförsäkringsminister.

Uppdelningen gör till exempel att socialminister Jakob Forssmed (KD) har folkhälsa och psykiatri, medan Acko Ankarberg Johansson (KD) har den absolut största delen sjukvård på sitt bord.

– Jag hade ju gärna tagit helheten förstås, för jag gillar att göra det. Men när vi gjorde den här uppdelningen såg jag värdet av att vi har en minister som särskilt trycker på i både psykiatri, som behöver ett lyft i allmänhet, och i folkhälsa, säger Acko Ankarberg Johansson när Läkartidningen träffar henne på socialdepartementet en grå höstdag.

Hon kommer in som sjukvårdsminister i en omvälvande tid i vårdpolitiken. Det finns ett politiskt stöd för att staten ska ta större ansvar för sjukvården, där hennes parti Kristdemokraterna länge tyckt staten ska ha huvudansvaret. Men den tanken har också fått politiskt mothugg. Nästa år ska en utredning tillsättas som ska titta på om staten helt eller delvis ska ta ansvar, men dess direktiv är inte klart än.

Men du tror inte på ett status quo – att nuvarande organisation kommer bestå?

– Jag tror inte att det kommer att vara som i dag, eftersom vi redan i Tidöavtalet – som vi har majoritet för i riksdagen – vill införa fler nationella instrument, säger Acko Ankarberg Johansson.

– Vi kommer att göra saker som leder till mer nationell ledning och styrning, oavsett vad den kommande utredningen landar i. Och det finns ett brett politiskt stöd i riksdagen för det.

Vilka premisser kommer utredningen att jobba efter?

– Det handlar om att göra vården mer jämlik. Utredningen kommer att bygga på den etiska plattformen som är grunden för hälso- och sjukvårdslagen.

– Dagens organisation sjösattes i mitten av 1800-talet och då var tanken att vi skulle ha självstyrande enheter. Det var rätt då och var rätt under väldigt lång tid, vill jag säga. Utvecklingen de senaste åren har tydliggjort att vi behöver göra mer nationellt.

Finns anledning att damma av tanken om storregioner?

– Nej, det skulle bara minska antalet regioner men fortfarande behålla självstyret. Det här handlar att titta på om staten ska ha huvudansvaret för sjukvården. Däremot tror jag att vi behöver ha större enheter inom Sverige, men inte självstyrande enheter.

Ute i regionerna brottas man med flera problem som är desamma över hela landet. Ett av dessa är vårdplatsbristen. Acko Ankarberg Johansson påpekar att för ganska precist ett år sedan var första gången som riksdagen formellt uttalade att det fanns för få vårdplatser och att de måste öka.

– Det var ett skifte. Tidigare har vi levt i någon slags tanke om att ju mer medicinsk framgång vi har, desto fler vårdplatser kan vi plocka bort, säger hon och fortsätter:

– Men vi har gått för långt. Vi har för få vårdplatser.

Hur de ska skapas är dock upp till regionerna. Det staten kan göra är att tillhandahålla bidrag och information, såsom att ge Socialstyrelsen i uppdrag att plocka fram målbilder och nyckeltal.

– Så vi bidrar med pengar – och det klart, bidragen är ju inte stora utifrån regionernas totala uppdrag – men det vill lägger till är en nationell plan för att eliminera bristen, så att vi tar ett nationellt grepp, för vardagsarbetet och för en beredskapssituation.

– Jag tror det är på den vägen vi ska gå; att staten tar nationellt ansvar där det behövs, men se till att det finns utrymme lokalt för hur man gör det.

Är det realistiskt att tro att vi kommer få de vårdplatser som professionen säger att vi behöver? Eller måste vi tänka annorlunda?

– Vi måste göra både och, säger Acko Ankarberg Johansson.

– Det finns ganska ofta administrativa rutiner som inte är ändamålsenliga. Jag vill gärna veta om det är något staten ska plocka bort – då kommer vi att göra det. Men det är många rutiner som är regionala, till och med på kliniknivå.

– Jag tror det är på den vägen vi ska gå; att staten tar nationellt ansvar där det behövs, men se till att det finns utrymme lokalt för hur man gör det.

Här kommer Acko Ankarberg Johansson själv in på en annan stor fråga i hela Vårdsverige: att arbetsmiljön måste bli bättre för att lösa personalbrist och därigenom vårdplatsbrist.

– Jag hoppas alla sjukhusledningar och förvaltningar runt om i landet sätter ett starkt fokus på arbetsmiljö. Och jag kan se i rapporterna från nya styren runtom i landet att det här kommer att vara en central fråga.

Vad kan staten göra med tanke på bristen i vissa läkarspecialiteter, till exempel i allmänmedicin?

– Några saker har ändå gjorts med både ST och VFU på senaste tiden, från förra regeringen vill jag ändå säga, påpekar Acko Ankarberg Johansson, som syftar på en aviserad nationell kompetensförsörjningsstrategi och nuvarande regerings budget med stöd för kompetensutveckling.

– Men det är en del i det arbete som vi vill göra med en plan för kompetensförsörjningen: att vi faktiskt vet exempelvis hur många allergologer vi har i Sverige, fortsätter hon.

Liksom med vårdplatser, tror hon att staten kan bidra med utredningar om lägesbild och behov, såväl som med bidrag. Vad regionerna i övrigt bör göra tycker hon skulle vara förmätet av henne att säga.

Den senaste tiden har Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, utfärdat vitesförelägganden mot flera sjukhus, kopplade till vårdplatsbristen. Men kritiker menar att viten eller hotet därom inte hjälper, att sjukhusen inte lyckas ordna fler vårdplatser.

Finns det anledning att se över lagen?

– Man kan ju säga att i det korta perspektivet händer ingenting av ett vitesföreläggande. Vi kan å andra sidan inte fortsätta med överbeläggningar utan att reagera, då har vi inte heller uppfyllt hälso- och sjukvårdslagen eller patientsäkerhetslagen. Jag tänker att vi behöver få en ordning där vi faktiskt följer upp de lagar vi har.

– Om vi inte lyckas måste vi jobba med att åtgärda problemen: det gör vi genom att jobba med kompetensförsörjningen och arbetsmiljöfrågorna så att vi kan få fler vårdplatser och distriktsläkare. Skulle det inte lyckas, då får vi titta på något annat i lagen i framtiden.

Hon tycker också att det arbete den förra regeringen drog i gång med primärvårdsreformen är bra. Nu vill hon gå vidare, även om hon är sparsam med detaljer.

– Det jag kritiserade då, och som jag ska försöka göra bättre nu, är att jag tyckte det var för mycket förhoppningar och för lite nationell styrning där det behövdes. Därför är jag glad att Socialstyrelsen pekade ut mål för ett rimligt antal patienter per primärvårdsläkare. Och nu vill jag bidra med det staten kan göra för att nå de målen.

Vad kan det vara?

–Vi återkommer till på vilket sätt staten styr. Men det handlar om att vi måste se effekt; att det faktiskt blir en större primärvård med en bred kompetens så att den kan vara basen, att den goda nära vården utvecklas som är tanken utifrån Anna Nergårdhs utredning.

Inför intervjun efterlyste Läkartidningen läsarfrågor. Flera av dem berörde etiska aspekter av Tidöavtalet, främst punkterna om begränsning av offentligt finansierade tolkar och myndigheter ska få ett ansvar för säkerställa att personer de kommer i kontakt med har laglig rätt att vistas i Sverige.

Kritiker menar att den sistnämnda punkten skapar ett angiverisystem där vårdpersonal kan bli tvingade att ange papperslösa, vilket i sin tur kan skrämma dem från att söka vård. Acko Ankarberg Johansson påpekar dock att saken ska utredas med fokus på undantag för exempelvis sjukvården.

Skulle sjukvården undantas helt och hållet då?

– Det kan jag inte svara på för det ska utredas, där man ska titta på om »ömmande värden« kan vara sjukvård. Vilket redan framgår av Tidöavtalet.

När det gäller punkten om tolkar, handlar den om att personer med permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap inte skulle få offentligt finansierade tolkar. Acko Ankarberg Johansson påtalar också här att saken ska utredas ur ett patientsäkerhetsperspektiv.

– Jag tycker det är väldigt bra att vi ser över svenskundervisning och att vi ställer rimliga krav på att man lärt sig svenska när man inte bara fått uppehållstillstånd utan också blivit medborgare.

– Men när det gäller sjukvården har vi ganska svåra situationer där det handlar om relationen mellan patient och vårdgivare, samtalet som måste fungera. Det kommer utredningen att titta på. Patientsäkerheten är alltid en grundläggande del i sjukvård.