Frossa, feber, muskelvärk, illamående och kräkningar. Kan vara symtom på hart när varje känd infektionssjukdom, som exempelvis … ebola. När det på morgonmötet nyligen varnades för just den mest fruktade typen av hemorragisk feber gick ett sus genom gruppen akutläkare. Det var Smittskyddsinstitutet som genom ett allmänt hållet meddelande ville göra kåren uppmärksam på sjukdomen, måhända inte så mycket på den ospecifika symtomatologin som på vikten av att nogsamt ta sjukhistoria.
Det har nu gått någon dryg månad sedan det där meddelandet och ebolautbrottet har sedan dess utvecklat sig till det värsta någonsin. Världshälsoorganisationens generaldirektör Margret Chan sade i ett tal till FN den 12 augusti att »ingen talar om ett snart slut« för epidemin. Fler än 1 000 har till dags dato dött, nära nog 2 000 har smittats. Mer än en miljon människor påverkas i sin vardag. Bland de insjuknade är 170 sjukvårdsanställda, fler än 80 är i dag döda.
Akutläkargruppens sus övergick i småprat, ett och annat fniss. Feber och kräkningar är vardag på akuten, viss lättsamhet kring allvaret får förväntas. Därtill är risken att komma i kontakt med smittan – nu som då – förstås ytterst liten.
Men, det skaver. För hur hade jag och kollegor reagerat på ett mer påtagligt hot? Hur hade anhöriga tänkt och känt? Det är med outsinlig beundran jag betraktar de män och kvinnor som i dag med risk för eget liv tar hand om de insjuknade. Hoppas verkligen att jag själv skulle göra det som anstår en läkare och humanist – att i vit mundering våga lindra och trösta.
