Ylva Sandström: »Det gäller att inte ge upp och tro att man har vunnit«

Decembernumret av tidningen Distriktsläkaren hade temat »byta jobb«. Det råkar sammanfalla med att redaktören Ylva Sandström slutar efter fyra år. Anledningen: Hon byter jobb.

Sedan årskiftet är hon tjänstledig från arbetet som distriktsläkare på Trollbäckens vårdcentral i Stockholm för att bli medicinsk rådgivare på Lif, branschorganisationen för de forskande läkemedelsföretagen i Sverige.

Nu fasar hon ut sig från sina fackliga uppdrag. I höstas avgick hon som ledamot i Läkarförbundets förbundsstyrelse och ska lämna Distriktsläkarföreningens, DLF:s, styrelse och ordförandeskapet i DLF Stockholm inom kort. Det nya arbetet på Lif gifter sig illa med det fackliga engagemanget.

Den insikten fick henne att tveka en smula över det nya jobberbjudandet, erkände hon när hon tackades av på Läkarförbundets fullmäktigemöte i november förra året. »För mig har det fackliga arbetet blivit ett sätt att orka. Jag får tillfälle att lyfta blicken och reflektera över mitt arbete, och jag känner mig inte lika maktlös», skrev hon i en krönika i Distriktsläkaren för några år sedan.

I sin fackliga roll har hon blivit känd som en frispråkig, driven och kreativ kraft. Många i Läkarförbundets styrelse har varit fackligt engagerade sedan studenttiden eller sina år som underläkare. Men Ylva Sandström blev uppringd av DLF Stockholm 2015 efter att hon skrivit några ilskna debattinlägg. Då var hon redan specialist i allmänmedicin och arbetade som distriktsläkare.

På den tiden förde DLF Stockholm en tynande tillvaro och styrelsen befann sig i ett generationsskifte.

– Vi var en »fikaförening« med tusen medlemmar och det var alltid samma trettio som kom på medlemsmötena, säger Ylva Sandström.

Tillsammans med resten av den nya styrelsen lade hon om verksamheten. Medlemsmötena slopades i princip och styrelsen satsade på lobbyarbete och bokade in möten med beslutsfattare. De tog fram en pamflett med en problembeskrivning över primärvården i Stockholm på en sida och konkreta lösningsförslag på den andra som de delade ut.

– På så sätt kunde vi göra större nytta för alla våra medlemmar.

Numera träffar DLF Stockholm regelbundet nyckelpersoner i Region Stockholm.

Ylva Sandström arbetade som journalist i flera år innan hon blev läkare och hon har varit lokalpolitiker för Moderaterna i 16 år i Nacka kommun.

Har det varit till hjälp i det fackliga arbetet?

– Absolut! Jag kan skriva och vet hur man får fram ett budskap. Och jag förstår hur en region fungerar, för det påminner mycket om en kommun. Dessutom känner jag en del personer som är bra att känna.

I början var ersättningssystemet en viktig fråga för DLF Stockholm. I regionen var systemet till stor del baserat på antal besök på vårdcentralerna.

– Det blev osunt. Man tog saker till läkare som man inte borde bara för att få in pengar. På min vårdcentral skulle vi ta 60 besök i veckan och ST-läkarna 45 besök. Det följdes upp noga. Men de medicinska resultaten följdes inte upp lika noggrant, säger Ylva Sandström.

Att ersättningssystemet ändrades är en av de saker som hon är mest stolt över under sin fackliga karriär.

– Det tog flera år, men nu har det viktats om så att basen är kapitering. Det viktiga att man gör sitt jobb, inte att man haft 60 besök på en vecka.

En annan sak som Ylva Sandström är stolt över är att DLF Stockholm gått från att ha varit ganska okänd till att ses som en seriös samtalspart.

– Nu hör folk av sig till oss, både politiker och tjänstemän, för att ha någon att bolla med och de använder ibland våra underlag.

Att få till förändring kräver tålamod, tjat och egna initiativ.

– Det gäller att inte ge upp och tro att man vunnit, utan ligga på så mycket att man nästan börjar hata sig själv. Om du träffat en beslutsfattare och kommit överens om något, boka alltid in ett nytt möte för att följa upp vad som har hänt sedan sist.

När det nya minoritetsstyret i Region Stockholm i höstas sa att en handlingsplan skulle tas fram för att nå det nationella riktvärdet om max 1 100 patienter per invånare på vårdcentralerna jublade DLF Stockholm. De hoppades även på att bli inbjudna som rådgivare.

– »Ska de inte bjuda in oss till en workshop eller nåt?«, tänkte jag och blev mer och mer frustrerad när tiden gick, säger Ylva Sandström och fortsätter:

– Så vi bjöd in tjänstemän och politiker till en workshop hos oss i stället.

Kreativitet och flexibilitet är bra för att förändra saker, tycker Ylva Sandström. Det gäller att plocka upp det verktyg ur den fackliga verktygslådan som passar bäst vid varje tillfälle. Ett sätt att få upp frågor på agendan är att skriva debattartiklar. Men ibland är andra metoder mer effektiva. Som att gå via lagstiftningen, säger Ylva Sandström och ger ett exempel från i somras. Riksdagen hade fattat beslut om att man max får lista om sig i primärvården två gånger per år. Men hon tyckte att Region Stockholm kringgick den nya lagen genom sina undantagsregler, som i princip tillät dem som ville att lista om sig fler gånger.

– Jag skickade, i min roll som regioninvånare, in en begäran om laglighetsprövning till förvaltningsrätten. Och då ändrade sig regionen, säger Ylva Sandström.

En del kollegor blev förvånade över vändningen i hennes karriär. Själv säger hon att nyfikenheten driver henne.

– Nyfikenheten fick mig att tacka ja till att börja på Lif. Det är spännande att göra något helt annat och se en annan värld!

Samtidigt tycker hon egentligen inte att klivet är så stort.

– Jag frågade mig själv om jag kunde tänka mig att företräda läkemedelsindustrin. Och det kan jag. Läkare är de enda som har förskrivningsrätt. Läkemedel är ett oerhört viktigt redskap för oss och en välfungerande läkemedelsindustri är nästan en förutsättning för att vi ska kunna göra vårt jobb.