När jag fick Sune Fredenbergs självbiografi i handen hade jag fullt upp med annan läsning, men tillät mig en stunds bläddrande och fastnade. Boken, som tagit tio år att skriva, är ingen thriller och den lutar inte alls åt det autofiktiva. Den är en saklig, detaljrik redogörelse för händelser, tankar och känslor i författarens liv. Problem och glädjeämnen. Prosan är renskalat realistisk med underfundig humor och flera dråpliga episoder från yrkeslivet, exempelvis när dr Sune vid ett hembesök hos en kvinna med svåra ryggsmärtor måste klättra över den (nästan) nakna patienten i sängen för att kunna undersöka på rätt sätt. Ett gott exempel på improvisationsförmåga – så nödvändig för allmänläkaren.
Annars är detta ingen bok fylld av skrönor från patientmöten. Tonen är ofta mörk, allvarlig. Sune Fredenberg för hela tiden en kamp mot demonerna inom sig. Långdragna sömnproblem och perioder av depressivitet och ångest får konsekvenser för familj och yrkesliv. Gestaltningen är trovärdig, förmågan att finna vägledare och valfrändskaper stor.
Efter att ha prövat en del andra specialiteter väljer han till slut allmänmedicinen. Han ger goda skäl för detta liksom för en rad andra val i sitt liv. Som allmänläkare verkade han främst i Blekinge. Hans bildningshunger ledde till många professionella och privata kontakter, många kurser och även till mer omfattande universitetsutbildningar inom humaniora. Eget läsande och skrivande var hela tiden viktigt.
I boken får vi också följa författarens närkamp med svåra relationer under barndom och ungdom. Mamma och pappa står i centrum. Deras trassliga relation projicerar Sune Fredenberg delvis in i sitt eget liv. Bokens titel, »Att utmana en snögrotta«, grundar sig i en upplevelse från barndomen när han blev utestängd från den snögrotta han byggt tillsammans med kamraterna. Senare blir den också en metafor för den snögrotta han bygger kring sig själv, genom brister i spontan kommunikation där hans roll inte är klart definierad. Som läkare tycks han inte ha några stora problem i relation till patienterna. Han leder själv konsultationskurser.
Familjen och yrket står i centrum, men viktiga händelser i samtiden och organisatoriska förändringar i sjukvården finns hela tiden i bakgrunden. För en allmänläkare är det lätt att ta till sig exemplen från den ryckiga utvecklingen inom primärvården.
Till syvende och sist är bokens styrka den ärliga, ödmjuka berättartonen. Egot är centralt och problematiskt men aldrig uppblåst. Patienterna är tecknade med kärleksfullt allvar och en nödvändig distans. Nästan inga överord används.
Personligen har jag läst många böcker i denna genre. Sune Fredenbergs bok står sig gott. Den speglar delar av mitt eget yrkesliv, där mycket ligger oförlöst. Yngre kollegor kan här hitta en god vägledare, som visar att det nästan aldrig är för sent att välja om och lära nytt.
Svagheter då? Sådana finns självklart. Om jag läser med professionella redaktörsögon skulle jag sålla bort en del av det rent privata. Sune Fredenberg utger sig inte för att skriva en »läkarbiografi«. Boken handlar om hela honom, men en del detaljer om familj, släkt och vänner skulle läsaren klara sig utan. Det framgår inte heller hur han ser på sin metod att berätta öppet om enskilda personer med autentiska namn och verkliga händelser. Med få undantag är personporträtten empatiskt inkännande, men insynen i andras liv är betydande. Helt oproblematiskt är det inte. Jag hade gärna sett några reflektioner kring detta. Men som läsare förlåter jag gärna och jag tror även att personerna i boken gör detsamma.
