För att kunna hantera den lilla grupp av patienter i psykiatrin som har ett mycket extremt och svårhanterligt beteende föreslog Psykiatrilagsutredningen 2012 att en särskild nämnd skulle inrättas, Tvångsåtgärdsnämnden, som skulle kunna besluta om mer långtgående tvångsåtgärder än de som anges i lagen om psykiatrisk tvångsvård. Avskiljande av en patient under längre tid än 72 timmar var en åtgärd som skulle kräva medgivande från Tvångsåtgärdsnämnden.

Många remissinstanser har dock varit tveksamma till förslaget eftersom det strider mot principen att inskränkning av fri- och rättigheter ska ha stöd i lag. Ett annat problem är att besluten ofta är akuta och att nämnden därmed skulle pröva åtgärder som redan är verkställda.

För patienter som »genom ett långvarigt och synnerligen aggressivt beteende utgör en allvarlig fara för annan« öppnar promemorian i stället för att chefsöverläkare ska kunna besluta om så kallad långtidsavskiljning. Beslut får tas för högst fyra veckor i taget och långtidsavskiljnigen ska övervakas av Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Inför ett beslut om långtidsavskiljning ska chefsöverläkaren inhämta en förnyad medicinsk bedömning (second opinion). Patienten ska också kunna överklaga beslutet.

För att stärka patientsäkerheten och rättssäkerheten för den som tvångsvårdas i psykiatrin föreslås i promemorian ytterligare ett antal ändringar och förtydliganden i regelverket: 

  • Det tydliggörs att vårdgivare är skyldiga att arbeta för att minska behovet av tvångsåtgärder generellt.
  • Om en patient tvångsvårdats ska chefsöverläkaren vara skyldig att erbjuda patienten ett uppföljningssamtal så snart patientens tillstånd tillåter det.
  • Tvångsåtgärder mot barn får bara vidtas om det är förenligt med barnets bästa.
  • Maxtiden för fastspänning med bälte utan att IVO behöver underrättas preciseras till fyra timmar. Om det finns synnerliga skäl får fastspänning förlängas med högst fyra timmar i taget.
  • Förlängning av beslut om avskiljning får ske för högst åtta timmar i taget.