Projektet »Värkstaden« – en kostnadseffektiv rehabilitering av smärtpatienter – har begravts efter 30 års verksamhet.

Den första Värkstaden startade i Stockholm 1994. Idén väcktes vid en föreläsning i en smärtskola. De flesta av deltagarna var missnöjda med den vård de fått och ville få möjlighet att träffa och diskutera med andra med liknande problematik, utan tidsbeställning och -begränsning eller höga kostnader. Jag fick då möjlighet att bjuda in till öppna hus i lokaler som Stockholms Stadsmission erbjöd utan kostnad, och besökarna blev fler och fler.

Konceptet formulerades och samtalsregler skapades [1]. Syftet var att skapa en trygg miljö där man kunde ventilera svårigheter i livet. Verksamheten handlade om friskvård snarare än sjukvård och var i huvudsak ideell.

Som mest fanns 50 »värkstäder«, från Kiruna i norr till Malmö i söder. Ungefär hälften drevs av landstingsanställd personal, och resterande drevs som studiecirklar av personer med kvarstående smärta (»värkmästare«), som själva levde bra liv trots sin smärta. Resultaten var positiva: bland annat besökte ett hundratal individer med långvarig smärta verksamheten i Stockholm varje år.

En kostnadseffektanalys av verksamheten vid Värkstaden i Stockholm visar på både mänskliga vinster och ekonomiska effekter i form av minskad vård- och läkemedelskonsumtion (cirka 19 000 respektive 1 600 kronor/person och år) [2].

Med åren tvingades verksamhet efter verksamhet att stänga. Eldsjälar i studieförbunden gick vidare till andra projekt, och de landstingsdrivna verksamheterna rationaliserades bort, sannolikt i besparingssyfte, trots att de sparade pengar. Nu har den sista Värkstaden (som låg på Hisingen i Göteborg) lagts ner och projektet begravts efter 30 år.

Försäkringskassan satsar inga medel på livskvalitetshöjande rehabilitering när återgång i arbete inte längre är möjlig. Det är dessa individer som kunnat komma till Värkstaden och bli rehabiliterade tillbaka till livet.

Då det är av stor vikt att denna patientgrupp får möjlighet att förbättra sin livskvalitet och bli mer »hållbara« skulle nya, liknande verksamheter behöva växa fram.