Läkartidningen nummer 10–11/2023 innehåller en rapport om sjuklighet hos barn födda före vecka 24 [1]. Avancerad intensivvård har ökat överlevnaden hos dessa barn till över 50 procent. Som framgår av rapporten är dock sjukligheten hög, och 75 procent av barnen har minst en utvecklingsneurologisk funktionsnedsättning.

Dessa barn har ett långvarigt behov av högspecialiserad vård och stödinsatser under uppväxttiden, och detta ställer även stora eller mycket stora krav på föräldrarna.

Under en lång verksamhet som slutenvårdsläkare inom obstretik och gynekologi har jag omhändertagit ett flertal gravida kvinnor som blivit inlagda vecka 20–21 på grund av hotande eller pågående missfall. Just denna tidsperiod ställer stora krav på att vi kan ge bästa möjliga hjälp i varje enskilt fall. Jag uppfattar att detta är lika viktigt som förbättrade överlevnadssiffror vid förlossning i vecka 22–24.

Hotande förtidsbörd i andra trimestern innebär en mycket påfrestande situation för kvinnan, och tillgången till professionella vårdinsatser av ansvarig vårdgivare är avgörande [2]. Nästan alla spontana missfall sker under första trimestern [3]. Orsaken till de tidiga spontana aborterna är främst genetiska, medan cervixinsufficiens, uterusmissbildning, tidigare spontan abort och infektioner kan orsaka förtidsbörd senare i graviditeten.

Vid symtom på hotande förtidsbörd i andra trimestern – cervixpåverkan, kontraktioner och misstanke om vattenavgång – är information, exspektans och poliklinisk kontakt till och med vecka 19 gängse behandling. Om symtomen debuterar eller aggraveras senare, det vill säga under vecka 20–21, kan det bli aktuellt med inläggning [4]. I dessa fall uppstår frågan huruvida mer aktiv behandling ska sättas in för att försöka bevara graviditeten, eller om den behandling vi erbjuder kvinnan bör inriktas på att avsluta graviditeten för att undvika ett hotande missfall [5] efter vecka 22+0.

Fram till vecka 21+6 är klinisk bedömning, omfattande information och samtal med patienten avgörande för de beslut som behöver fattas. Förutsättningarna för en ny graviditet ska också vägas in. Fortsätter graviditeten efter vecka 22+0 är det kvinnosjukvårdens uppgift att om möjligt förhindra ett hotande missfall, medan neonatalvårdens roll är att vid behov ge proaktiv intensivvård.

Allt fler kvinnor erbjuds fosterdiagnostik för trisomi 21 (Downs syndrom), och i analogi med den signifikanta nedgången i antal fullföljda graviditeter där barnet föds med trisomi 21 är det inte självklart att aktivt graviditetsbevarande insatser vid hotande förtidsbörd före vecka 22 alltid är det klokaste behandlingsvalet. Oavsett vilken behandlingsstrategi som valts är omhändertagande och uppföljning självfallet ansvarig läkares skyldighet.