En sekundsnabb blick på ett ansikte, egentligen utan att medvetet tänka efter, och vi har en uppfattning om några betydelsefulla karaktärsdrag hos en person, till exempel trovärdighet, mognad eller auktoritet. Vi bygger dessa omdömen bland annat på ansiktets, ögonens och munnens form. Det hela sker på subkortikal nivå, i amygdalakärnan. Om detta kan man läsa i ett par artiklar i tidskrifterna PNAS och Journal of Neuroscience. Validiteten i dessa omdömen är förstås tveksam, men de påverkar rimligen vårt sociala beteende.
Vi känner igen dessa momentana reaktioner när det gäller rädslor som ibland kan vara relevanta och hjälpa oss att undvika faror. Men vad betyder dessa snabba omdömen om en människa i sjukvården, en verksamhet som bör bygga på goda möten baserade på en ömsesidig känsla av förtroende? Påverkar de upplevelsen av att bli sedd som den man är? Troligen.
På akutmottagningen är tempot uppdrivet; patientens beskrivning av sina besvär tas emot av en många gånger tidspressad läkare. Hur mycket styrs vi, såväl doktorer som patienter, av dessa oreflekterade intryck som inte alltid hinner valideras genom fördjupad kontakt och kompletterade information? Vilka signaler sänds ut och hur uppfattas de? Hur benägna är vi människor att revidera våra automatiskt formade omdömen? Jag tänker mig att medvetenheten om fenomenet ändå kan bidra till en bättre kommunikation inom vården.
