Ingemar föddes i Sundsvall och levde sina första år på flera platser norröver. Gymnasietiden tillbringade han i Saltsjöbaden som sedan följdes av medicinstudier i Lund och familjeliv med två äktenskap och tre älskade barn. Det var ny stark kärlek och tredje äktenskapet samt förmågan att driva ett hospice som tog honom till Tyskland för drygt 20 år sedan. En utmaning blev det att som 50-åring lära sig ett nytt språk på ett fullt nyanserat sätt för att komma både personal och patienter nära.

Utmaningar var Ingemars livsstil, likt en forskare! En forskare i ämnet »människan«. Många lät sig provoceras av hans »experiment« men ännu fler fylldes av inspiration och nyfikenhet. Han väjde sällan för svårigheter utan tog sig igenom dem med styrka och uthållighet. I allra högsta grad utsatte han sig för andra människors tänkande och tyckande, vilket säkert många gånger var smärtsamt men också en oundvikbar del i »forskningen«.

Människans begränsningar, sina och andras, sattes på hårt prov när han drabbades av Parkinsons sjukdom för mer än 15 år sedan. Sällan har någon varit så uppfinningsrik och tränat så hårt för att kunna fortsätta leva sitt normala liv. När många av oss andra trodde att slutet var nära påbörjade han nya projekt som krävde ett par års insats. Till exempel tillverkade han en gammeldags träkratta med pliggar att användas till att samla ihop gräset som slagits på tomten i Nordingrå. Huset och livet i Nordingrå blev också ett sätt att förstå »människan« och den del av släkten som bebott platsen sedan århundraden.

I vårt moderna sätt att samspråka kunde Ingemar ibland uppfattas som frånvarande; han satt helt tyst när man själv väntade sig ett svar. »Lyssnar du?« »Ja, jag tänker«, blev svaret. Vilken otrolig respekt han uppvisade för den andres ord och åsikter! Han hade modet och förståndet att ta in, bearbeta och faktiskt bemöta den andre med full uppmärksamhet. Troligtvis var det bland annat detta som gjorde honom till en skicklig utbildare av vårdpersonal under återkommande sessioner. Med sin erfarenhet och kunskap bidrog Ingemar till att delar av den tyska läkarkåren blev tryggare i att kunna stötta människor att hitta sitt eget sätt att leva och även ta emot döden i någorlunda harmoni, en kunskap som Ingemar också själv till slut kom att praktisera. När andra väjde för döden blev han en pionjär i södra Sverige med sitt sätt att ta emot och bemöta patienter i livets slutskede och dess närstående; han startade det första hospicet i Lund.

Ingemar tog ut svängarna i livet på jorden med en sällan skådad målmedvetenhet. Ingemar var aldrig »lagom«. Jag är övertygad om att han kommer att överraska många i sitt nuvarande liv också; var nu detta är.