Jag har svårt att ringa i krisklockan igen utan att känna mig tjatig. Men vi måste diskutera det faktum att trots att alla är överens om att primärvården behöver byggas ut minskar i stället antalet läkare som kan fungera som patienters fasta läkare på landets vård- och hälsocentraler. Det visar Myndigheten för vård- och omsorgsanalys senaste rapport »Ordnat för omställning?«.

Läget är mycket allvarligt. Läkare sjukskrivs i högre omfattning inom primärvården än i andra delar av vården. Det framgår också av rapporten att den på många håll orimliga arbetsbördan är en starkt bidragande orsak. Inom primärvården är det dessutom vanligt att läkare väljer att arbeta deltid som en stressförebyggande strategi. Det gör att antalet årsarbetskrafter minskar ännu mer.

Alltför många lämnar också primärvården helt. Många är vi som har slitit länge och varit mer än redo för en omställning till en god och nära vård – så länge att flera till slut har gett upp. De blev övermogna och ruttnade. Ruttnade på att känna sig otillräckliga på grund av bristande förutsättningar att göra ett tillfredsställande jobb. Fler rapporterar också om att ST-läkare i allmänmedicin väljer att lämna primärvården redan innan eller just efter att de är klara med sin utbildning. 

Trots dessa oroande fakta vill jag understryka att det finns anledning att känna sig hoppfull. Läkarförbundet har länge prioriterat primärvårdsfrågan i sitt politiska påverkansarbete – och det har burit frukt. Under förra mandatperioden fattade riksdagen beslut om en primärvårdsreform. Den sittande regeringen har annonserat att en omfattande utbyggnad av primärvården är att vänta inom den närmaste 10-årsperioden. Socialstyrelsen har satt ner foten avseende ett riktvärde för hur många invånare en läkare i primärvården kan ansvara för: 1 100 invånare per specialistläkare och 550 per ST-läkare i allmänmedicin. Och Läkarförbundets bild att antalet läkare i primärvården behöver fördubblas delas av våra statliga myndigheter.

Ingen ifrågasätter att hela hälso- och sjukvårdssystemet, liksom samhällsekonomin, skulle tjäna på en ökad tillgänglighet och kontinuitet i första linjens hälso- och sjukvård. Regioner åläggs att redovisa hur stor andel som har en fast läkarkontakt och hur de avser att arbeta mot Socialstyrelsens nationella riktvärde, så att läkarna ska kunna fungera som fasta läkare i praktiken och inte bara på papperet. 

I dag har åtta regioner gått före genom att besluta om ett mål för antal invånare per läkare som normerar mot Socialstyrelsens riktvärde och/eller genom att ta fram strategier för att nå ett sådant riktvärde. Jag vill tro att fler och ännu skarpare beslut och åtgärder är att vänta, både på regional och nationell nivå.

En förändring måste vara snart förestående, då det enda rimliga är att vända trenden. En förbättrad arbetsmiljö är den enskilt viktigaste faktorn för att utveckla, motivera och behålla medarbetare inom primärvården. Det framhåller expertmyndigheter såväl som sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson. Och det enskilt viktigaste för en förbättrad arbetsmiljö är att vi får fler kollegor och därmed ett rimligt antal patienter per läkare.

Det är positivt att allt fler inser allvaret i att medarbetare far illa och patienter drabbas. Det är också positivt att fler börjar agera, även om det måste till mycket mer. Att arbeta som allmänläkare är fantastiskt, men vi måste ges rätt förutsättningar för att utföra vårt arbete. Det förtjänar både vi och våra patienter.