Patienten drabbades 2015 av hjärtinfarkt och hjärtsvikt, och en ballongvidgning gjordes då på ena sidans kranskärl. 2019 drabbades patienten av kärlkramp, och då gjordes en ballongvidgning på andra sidan.
Vid uppföljningen 2019 konstaterades hjärtsvikt. En plan gjordes för att förbereda för att operera in ICD: hjärtsvikten skulle behandlas med det vätskedrivande och hjärtstärkande läkemedlet Spironolakton i låg dos och patienten remitterades till sjuksköterska två månader senare där dosen skulle ökas. Men dosökningen gjordes inte och inget återbesök bokades in. Varför framgår inte av journalen, men sjuksköterskan noterade att patienten var inbokad på ultraljud och väntade på återbesök till läkare.
Tre månader efter besöket till sjuksköterska, alltså fem månader efter läkemedelsordinationen, gjordes nästa läkarbesök. Då konstaterade läkaren att läkemedlets dos inte ökat som planerat. Läkaren ökade då dosen och en vårdplan upprättades för ICD-operation inom tre månader.
Två månader efter det, utan att operation genomförts, avled dock patienten plötsligt. Det är inte fastställt varför, då ingen obduktion gjorts.
Ivo fastställer att fördröjningarna i vårdförloppet och ställningstagandet till ICD var onödiga. Bara tiden mellan läkarbesöket där Spironolakton ordinerades, och besöket till sjuksköterska, var enligt Ivo »anmärkningsvärt lång«.
Eftersom ingen obduktion gjordes kan inte Ivo konstatera om fördröjningen bidrog till patientens död. Men myndigheten kommer fram till att vårdgivaren inte uppfyllt kraven i patientsäkerhetslagen då behandlingen fördröjts.
Frieder Braunschweig, verksamhetschef för ME kardiologi på Karolinska universitetssjukhuset, skriver i ett mejl till Läkartidningen:
»Den här beklagliga händelsen inträffade under pandemin då det var svårt att genomföra återbesök enligt våra sedvanliga rutiner. Sedan dess har vi gått igenom rutinerna för att säkerställa snabbare ledtider för läkemedelsinsättning på hjärtsviktsmottagningen«.
