Läkare med en artistisk ådra

Kan du berätta om den där händelsen? 

– Jag höll på med något som heter »submission wrestling« – jättekul, som schack fast med kroppen – och skulle gå min första match, men när vi värmde upp gick hela min underarm av, det lät som om en stor gren knäcktes. Jag grovreponerade den själv på plats men behövde sedan flera operationer, flera ligament var trasiga och jag fick problem med handleden. Det gjorde att jag inte kunde fortsätta som naprapat; så fort jag började jobba fick jag lägga ner.

Var det den händelsen som fick dig att vilja bli läkare?

– Ja, jag fick tänka »vad är nästa logiska steg nu?«, och läkare hade jag alltid velat bli. Jag har alltid tyckt att kroppen är häftig och jag älskar att jobba med händerna. Min läkare, handkirurgen Anders Wallmon, som jag hade då stöttade mig också.

Hur var det att börja om?

– Först behövde jag plugga upp naturvetenskapen, jag hade gått ett estetiskt program på gymnasiet. Sedan skrev jag högskoleprovet fyra gånger innan jag kom in på Karolinska. Jag bodde då i Göteborg själv med min lilla dotter, så vi flyttade till Stockholm och bodde hos mina föräldrar. Vi sov i deras soffa i ett och ett halvt år och jag pluggade på nätterna. Det har varit en tuff väg, men jag är på sätt och vis glad att jag bröt armen. Jag är så där, när jag väl bestämt mig för något, då kör jag. Jag gillar utmaningar, när man får kämpa lite. 

Du satsar på allmänmedicinen – inte handkirurgi som var planen. Varför ändrade du dig? 

– Jag fick upp ögonen för allmänmedicin när jag jobbade extra på en vårdcentral på sommaren. Det är så roligt med bredden, man ser hela människan – många söker för besvär i rörelseorganen, och jag har mer nytta av naprapatin här än inom till exempel ortopedin. Nu jobbar jag myc­ket tillsammans med fysioterapeuter och arbetsterapeuter på vårdcentralen. Allmänmedicin passar mig väldigt bra, jag var inte beredd på det! 

– Jag forskar också lite på fritiden, inom handkirurgi. Vi är en liten egen grupp, där jag har handledare och har fått en artikel publicerad. Men det är ingen doktorandregi­strering än, utan det gör jag för att det är kul. 

Vad har du mer för nytta av naprapatin i jobbet som läkare?

– Jag har nytta av den framför allt vid den kliniska undersökningen och i mötet med patienter. Inom naprapatutbildningen börjar man träffa patienter tidigt – jag har haft patienter sedan 2001. Och under läkarutbildningen kunde jag luta mig tillbaka under anatomilektionerna, det var skönt!

Du är också konstnär.

– Ja, det var något jag tog upp under läkarutbildningen. När min dotter hade somnat och jag inte behövde plugga, vad skulle jag göra då? Jag kunde inte träna eller gå ut, så jag började måla igen efter en paus på 16 år. Det var skönt, som meditation, och då var det inte digitalt utan med papper och tusch, då får man koncentrera sig. Gör du fel då får du slänga det du gjort. 

Hur kom du på idén att måla med blod?

– Jag ville testa om det var möjligt, så jag bad sköterskorna på labbet att tömma mig på några rör. Sedan experimenterade jag och kom fram till att de lila rören med EDTA fungerade bäst, och så har jag hittat ett papper som fäster blodet bra. Det finns konstnärer som målar med blod men då är det mest »splatter«, jag målar mycket detaljer – anatomi är det snyggaste jag vet. Att måla anatomiska hjärtan med blod ger en extra dimension, det blir så laddat.

Vad blir din nästa utmaning?

– Dels vill jag bli klar specialist, dels tänker jag mig större konstprojekt där jag försöker släppa lite på kontrollen med alla detaljer. Jag behöver det konstnärliga utloppet för att hålla mig i balans som läkare.