Det är april, och min institution har bjudit in till en kunskapsdag om kvinnors och barns hälsa. Eftermiddagen inleds med inspirations­föreläsningar, och tidigare patienters och föräldrars perspektiv på vården belyses. Ett återkommande ord i berättelserna är tacksamhet. Just då reflekterar jag inte speciellt mycket kring detta, men någonstans i hjärnans vindlingar snurrar ändå tankar om tacksamhet.

Någon vecka senare berättar mina kollegor om en resa till Uganda och mötet med barnonkologer. Man har besökt ett barnsjukhus och träffat doktor B, som ensam ansvarar för 600 nydiagnostiserade barn med cancer varje år. Tanken är svindlande ‒ i Sverige möter vi ca 350 nyinsjuknade barn årligen på sex barncancercentrum. Hur gör man, och hur orkar man möta 600 barn som ensam läkare? Vilken vård kan man ge? Vad händer med alla dessa barn och deras familjer?

I den stunden reflekterar jag över att jag och mina kollegor under våra yrkes­liv har fått bidra till en förbättrad vård av många barn i vårt land: barn med cancer, för tidigt födda barn, barn med diabetes och barn i primärvården. För att återkoppla till en krönika för några veckor sedan här i Läkartidningen påminns jag ännu en gång om att vi har förmånen att jobba i ett av världens bästa sjukvårdssystem. En känsla av tacksamhet infinner sig, och just då förstår jag berättelserna jag hörde den där eftermiddagen på ett nytt sätt!