»Är det fortfarande många som vill bli läkare i Sverige?«, frågade min handledare under min utbytestermin i USA för cirka fem år sedan. Hon menade att amerikanska läkarprogram inte längre attraherade de bästa studenterna. De sökte sig till andra yrken som gav högre lön, bekvämare arbetstider och mindre ansvar. Frågan kändes ganska främmande då, men känns nu alltmer relevant.
I ett debattinlägg som publicerades i Dagens Medicin häromveckan ställde kirurgen Claes Brodin frågan om läkarna var nästa yrkeskår i fritt fall. Han beskrev en läkarkår vitt skild från den stereotypa nidbild som ibland målas upp i media och redogjorde även för de arbetsmiljömässiga bekymmer som framkommit i en rad debattartiklar, enkäter och studier.
Många kände uppenbarligen igen sig och artikeln har delats tusentals gånger i sociala medier. Kanske är vi dock lite för snabba att sprida budskapet om vår hemska arbetssituation. Vilka blir konsekvenserna? Riskerar vi att göra rädslan för en ännu värre framtid till en självuppfyllande profetia? Ta till exempel barnmorskornas arbetssituation. Så som den beskrivits den senaste tiden är det nog många som tänkt till en extra gång innan de valt att läsa till barnmorska. Vad innebär det för deras yrkeskårs framtid?
Vilka vill vi rekrytera till att bli framtidens läkare? Vill vi försöka locka de bästa studenterna? I sådant fall bör vi nog se över hur vi framställer vår profession. För visst är läkare ändå ett fantastiskt yrke och vården i Sverige av god kvalitet, och inte är väl utmaningarna större än att vi kan möta dem?
