Så hjälper SU ukrainska läkare – stödprogram har gett ett 20-tal jobb

Paola Sievers, HR-specialist på Sahlgrenska universitetssjukhuset, SU, har arbetat med utlandsrekrytering på sjukhuset i snart tio år. När det fullskaliga kriget bröt ut i Ukraina agerade Västra Götalandsregionen och Sahlgrenska universitetssjukhuset snabbt.

– Vi lever i en global värld och det finns mycket vårdkompetens – och vårdbehov – bland dem som flyr från kriget i Ukraina, säger hon och fortsätter:

– När kriget bröt ut sa HR-direktören Maria Aleniusson direkt att vi ska hjälpa ukrainska krigsflyktingar som har sjukvårdsutbildning. Men vi visste inte riktigt hur. Vi fick börja från början.

Sjukhusets enhet HR Welcome Service tog fram ett särskilt stödprogram som innehöll utbildningar i svenska språket och svensk hälso- och sjukvård samt en tre månader lång anställning i sjukvården för att deltagarna skulle kunna visa sin kompetens, öva språket och bygga upp ett nätverk. De ukrainska läkarna och sjuksköterskorna matchades ihop med chefer och verksamheter utifrån sin bakgrund och kompetens. Ingen fick löfte om en fortsatt anställning, utan efter de tre månaderna fick respektive verksamhet avsluta eller förlänga anställningen.

De första deltagarna startade i projektet för ett år sedan. Behovet visade sig vara stort.

– Vi överrumplades  av att det var så många som ville delta. Och vi trodde inte heller att kriget skulle pågå så länge, utan tänkte att vi bara skulle arbeta med detta några veckor, säger Paola Sievers.

Att få verksamheterna att öppna armarna har varit den största utmaningen med projektet, enligt henne.

– Alla går på knäna med tuff ekonomi och svårigheter med att avsätta handledare, jag har fått påminna vänligt men bestämt om att det är på uppdrag av sjukhusledningen vi ska göra detta. Och av medmänsklighet.

Eftersom läkarna saknar svensk legitimation har de fått utföra enklare uppgifter, men en del har exempelvis fått assistera på operationer. En ukrainsk läkare, som deltagit i programmet, har även hjälpt till att vårda en ukrainsk patient med krigsskador.

Hittills har drygt 20 läkare gått programmet, och av dem har alla utom tre fått en fortsatt anställning – antingen på sjukhuset eller vid Göteborgs universitet. En utvärdering bland cheferna visar också att det överlag har fungerat bra. Nästan alla ukrainska läkare som deltagit säger att de vill stanna kvar även efter att det blivit fred i Ukraina. Majoriteten har nu som mål att få svensk läkarlegitimation, enligt Paola Sievers.

– 99 procent svarar att de vill stanna kvar i Sverige.

HR Welcome Service på SU har det senaste året blivit kontaktade av flera andra regioner och sjukhus som vill veta hur de gått tillväga för att hjälpa de ukrainska, vårdutbildade krigsflyktingarna.

Kommer ni fortsätta med detta även framöver?

– Absolut, men som det är nu så tar vi det lite ad hoc. Vi ser inte att samma volymer söker sig till oss nu, säger Paola Sievers.

Under onsdagen tog SU dessutom ett studiebesök av 42 ukrainska sjukhuschefer och specialistläkare. Gruppen var inbjuden av en fransk organisation och gjorde stopp i flera länder i Europa. På Sahlgrenska universitetssjukhuset fick de bland annat se akuten, intensivvårdsavdelningen, höra om SU:s utlandsrekrytering, stödprogrammet till ukrainska krigsflyktingar, den svenska läkarutbildningen och det nya ST-programmet i Krisledning och katastrofmedicin som ska starta på sjukhuset i höst. De bjöds också på svenskt fika – kanelbullar.

Majoriteten i gruppen var kvinnor, eftersom många manliga läkare är inkallade i det pågående kriget, och många var seniora specialister i gynekologi- och obstetrik.  De är inställda på att stanna kvar i Ukraina, men ville – trots kriget – fortsätta ha ett internationellt utbyte och bedriva förbättrings- och utvecklingsarbete.

– Det blev som ett litet andrum för dem tror jag. De sa att det kändes viktigt att ha ett fortsatt utbyte med sjukvården i andra länder. Och för oss kändes det viktigt att göra detta. Vi berättade om vad vi gör för Ukraina och var tydliga med att vi fortsätter stå bakom deras kamp, säger Paola Sievers och berättar att 30 procent av Västra Götalandsregionens internationella bistånd gick till Ukraina förra året.

Den ukrainska läkaren och krigsflyktingen Valeriia Onutse, som är en av dem som deltagit i stödprogrammet och numer arbetar i Mölndal, berättade för gruppen om sina erfarenheter. För henne blev det ett känslosamt möte.

– Jag har svårt att hitta ord för att beskriva mina känslor. Det var… stort. Ibland känner jag en skuld och tänker att jag måste vara hemma och hjälpa till, säger hon och fortsätter:

– Några av de som kom var mina gamla universitetslärare. De var glada att träffa sin gamla student och se att jag kunnat utvecklas vidare här. Det ser tyvärr ganska mörkt ut med framtiden i Ukraina. Flera frågade mig om utbildnings- och jobbmöjligheter i Europa för deras barn.

Berättade de om hur det är att arbeta som läkare i Ukraina nu?

– Jag pratade med en läkare som arbetar i Odessa-regionen och han berättade att frontlinjen var ganska nära hans sjukhus. Det var tufft. Blod över hela akutmottagningen och unga killar med jättesvåra skador, säger Valeriia Onutse.

Läkartidningen intervjuade Valeriia Onutse tidigare i år. Hon tog läkarexamen 2021 och kommer från i Cherson i södra Ukraina. Hon flydde till Sverige i mars 2022, och arbetar sedan ett år som läkarassistent på avdelningen för radiologi vid Mölndals sjukhus.

Hennes mål är att få svensk läkarlegitimation, utbilda sig till radiolog och fortsätta arbeta som läkare i Sverige. I februari i år, nästan exakt ett år efter Rysslands fullskaliga anfallskrig inleddes, skrev hon det teoretiska kunskapsprovet för utländska läkare och klarade provet. Nu väntar det praktiska kunskapsprovet. Förhoppningen är att få svensk läkarlegitimation nästa vår och påbörja en ST.

Läs mer: Läkartidningens tidigare intervju med Valeriia Onutse