»Nästan omedelbart klargörs att han inte självklart vill ha behandling, han är ’klar med livet’ …«

Han kommer till onkologimottagningen tillsammans med sin son. Han är märkbart präglad av ett liv som innehållit mer alkoholkonsumtion och såväl psykisk som fysisk ohälsa än de flesta i hans ålder. Anledningen till vårt möte är att han drabbats av en lokalt avancerad cancer i huvud–halsregionen och vi ska diskutera behandling. Nästan omedelbart klargörs att han inte självklart vill ha behandling, han är »klar med livet« och tjurskallig som få. Sonen är dock angelägen om att fadern ska få den kurativt syftande behandlingen med strålning och cytostatika som jag erbjuder. 

Vi går igenom den tuffa behandlingen som innebär en mängd svåra biverkningar som kan avskräcka den mest motiverade patienten. Jag betonar dock att alternativet att inte behandla ger än värre symtom och ofrånkomligen leder till döden. Efter lite övertalning från sonen accepterar han motvilligt erbjudandet om försök till bot. Vi kommer överens om att vården ska ske inneliggande, med tanke på hans övriga sjukdomshistoria, och det avgörande skälet för honom är att det kommer att finnas tv på rummet. 

Efter mötet är jag mentalt uttömd eftersom jag fått använda så mycket energi åt att försöka nå fram till och övertyga min patient om att han ska ta emot behandling för sin allvarliga men botbara cancersjukdom.  

Någon vecka senare får jag svaret från den bildundersökning som utförts inför behandlingsstart. Den visar dessvärre att cancern spridit sig till skelettet och därmed inte är botbar. Då har han redan hunnit få sin första cytostatikabehandling och är inlagd på vår onkologiavdelning. Vi träffas i hans rum för att gå igenom de nya förutsättningarna. Det blir ett samtal som kretsar väldigt lite kring sjukdomen och i stället framför allt om hans liv och de lärdomar han vill förmedla till mig. Jag får höra om hur hans alla barn har lyckats i livet trots dåliga förutsättningar, vilket tydligt skänker honom stor glädje. Råden är enkla: köp aldrig en bostadsrätt, ta hand om din familj och hjälp andra när du har möjlighet. Beslutet att avsluta behandlingen som precis har startat meddelar han till sist. Biverkningarna är tuffa och har redan blivit märkbara; tonen antyder både ett tyst anklagande och ifrågasättande av varför jag har utsatt honom för detta lidande. Han är dessutom besviken på det magra tv-utbudet på avdelningen. Innan vi skiljs åt noterar han att mina en gång vita arbetsskor är mycket smutsiga, och instruerar mig i hur de ska göras rent: med diskmedel. 

Han skrivs ut till ett korttidsboende och strax därpå får jag höra att han har dött, suboptimalt behandlad men på sina villkor. Emellanåt när jag tar på mig arbetsskorna tänker jag på honom och vårt sista möte. Det som i början kändes som ett misslyckande att hjälpa en patient blir så småningom ett fint minne och en påminnelse om att respektera patientens vilja även när den går emot ens egna föreställningar om vad som är rätt väg att gå. Vi läkare blir lätt klåfingriga när det finns behandling att ge. Vanligtvis sammanfaller denna behandlingsbenägenhet med en stark behandlingsvilja hos patienten. Inte sällan vill patienten (eller anhöriga) ha behandling som det inte finns vetenskapligt stöd för, något som vi lär oss att bemöta och hantera. Det är när patienter inte önskar det vi förväntar oss som vår yrkeskår verkligen sätts på prov. Min tjurskalliga patient är en viktig påminnelse om detta.

Skorna har jag fortfarande inte tvättat, suboptimalt behandlade men på mina villkor. Jag vet att han skulle ha förstått.