Boken »Komplexa syndrom. Om vanliga kontroversiella och svårbegripliga sjukdomstillstånd« behandlar utmattningssyndrom, fibromyalgi, myalgisk encefalomyelit/kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS) och »whiplash« samt berör kort elöverkänslighet, multipel kemisk överkänslighet, amalgamsjuka och ytterligare några tillstånd.

Målgruppen är bred: studenter, vårdprofessioner, patienter samt handläggare på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Dessa riskerar dock att bli besvikna, då boken saknar fördjupande försäkringsmedicinska resonemang och bara kort berör den roll försäkringskonflikter kan ha.

För många riskerar delar av boken att vara svårvärderade. Ena stunden poängteras avsaknaden av biologiska fynd, att det är svårt att veta om dessa indikerar en orsak eller verkan samt att det inte räcker »med att avvikande fynd noteras i hjärnan«, men senare nämns antikroppar mot mitokondrier som tänkbar orsak till ME/CFS. Sådana spridda fynd ger skenbart stöd till förklaringsmodeller med dåligt underlag och är svårtolkade för medicinska lekmän. Även för medicinskt skolade är de svårvärderade, då referenshanteringen tyvärr är varierande och ibland bristfällig.

Boken genomsyras av patientcentrerad välvilja där lidandet uppmärksammas, samtidigt som diagnosers reliabilitet och validitet kritiseras. Det är en svår balansgång och en beundransvärd ansats. Författaren framhåller risken att »en bestämd uppfattning som saknar ett faktiskt underlag torde snarast vara vilseledande och kontraproduktivt«. Felaktiga tolkningar innebär en risk att patienternas beslutskompetens påverkas. Därför är det olyckligt att boken flera gånger gör det mereologiska felslutet – att hjärnan tilldelas en subjektivitet som den egentligen inte besitter. En hjärna kan inte vara trött eller känslomässig – det är givetvis personen som har dessa upplevelser. Detta kombinerat med passiviserande ord som att »drabbas« av exempelvis utmattningssyndrom är ett ohjälpsamt perspektiv.

Halva boken behandlar frågeställningar kring vad sjukdom är, samt hur sjukdomspanorama och mående förändrats över tid. Diskussionen är tillyxad och landar i att »känner man sig sjuk så är man sjuk«. Konsekvenser av denna slutsats problematiseras inte alls. Boken skulle tjäna på ett bredare idéhistoriskt anslag och någon typ av genusperspektiv. Jag saknar referenser ur Karin Johannissons, särskilt för svensk kontext, belysande produktion. Varje tillstånd får dock en välkommen kort historisk exposé. Där finns guldkorn, som en välskriven sammanfattning av kronisk gengasförgiftning.

Relationen mellan biologiska, psykologiska och sociala faktorers roll för människors mående är ett återkommande tema. Men frågeställningar kring hur dessa är relaterade och deras respektive betydelse lämnas oftast hängande i luften, och författarens hållning är inkonsekvent.

Det avslutande kapitlet om utredning och behandling saknar helt allmänmedicinskt perspektiv. Trots att majoriteten av patienterna som beskrivs i boken sköts av primärvården nämns dess roll inte alls, utan fokus ligger på olika andra specialisters insatser. Detta förvånar, då boken nämner risken för att patienter »bollas« mellan specialister och genomgår ett stort antal läkarbesök och undersökningar, »ofta utan något egentligt resultat«.

Författaren presenterar slutligen en egen förklaringsmodell: en processanalys innefattande så vitt skilda företeelser som begrepp lånade från kvantfysiken och hur »riktningen« av ett »otillgängligt minne« kan påverka individen. Genom boken poängteras tillståndens komplexitet och svårbegriplighet, trots att syftet torde vara att göra det svårbegripliga mer begripligt. Snarare än att diskutera befintliga, mer eller mindre framgångsrika, förklaringsmodeller väljer alltså författaren att framföra en egen modell som tyvärr riskerar att förvirra mer än den klargör.