Det är något speciellt med att jobba under sommaren, särskilt nu när pandemin har släppt sitt grepp. Trots neddragna platser och slimmad bemanning blir jag än en gång påmind om det allra bästa med att arbeta som läkare inom sjukvården. Det kan tyckas paradoxalt, men när alla extra uppgifter skalas bort blir det mer tid till alla de saker som i mitt tycke gör läkaryrket till ett av världens bästa yrken. Patientmöten kan tillåtas dra ut på tiden och glida in på för anamnesen ovidkommande, men givande sidohistorier. Samtalet flyter lätt med semesteravslappnade kollegor. Samarbetet mellan olika kliniker fungerar mer sömlöst, det finns tid att stanna upp och få höra hur alldeles pinfärska kollegor trivs i sitt nya yrke, och när värmeböljehyponatremierna uteblir finns det tid att klura på mer ovanliga internmedicinska diagnoser.
Någon gång är det till och med så att vi på medicinkliniken på det stora sjukhuset har gott om platser på sommaren, och då är livet lätt. Samma känsla av lätthet kan infinna sig under nattjouren, när man får fokusera på patienten framför sig här och nu och allt handlar om att lösa problem tillsammans med kollegorna.
Om än i helt annorlunda tappning påminns jag också om jobb under mer resursknappa förhållanden, som under min tid på ett sjukhus i östra Kongo för Läkare utan gränser. Den gemensamma nämnaren är förstås den mening jobbet får när man får fokusera på kärnuppgifterna. Och tanken slår mig: hur skulle sjukvården fungera om vi fick göra det året om?
