Ett poliofall – med tur i oturen

Att något inte stod rätt till märktes när Per blev så trött under idrott att han måste sätta sig för att vila. Kanske var det bara en förkylning? Men några dagar senare, när föräldrarna gått till sina sysslor och ringde hem för att väcka honom och höra att allt var bra, bar inte benen när han skulle svara. Han kravlade till telefonen, sa som det var och kravlade tillbaka till sängen. Föräldrarna kom omgående hem och ringde efter läkare. När han tittat till Per gick de alla in i det angränsande rummet och stängde dörren. De kom tillbaka mycket allvarliga. Troligen uppmanades föräldrarna att ha noga uppsikt över Pers tillstånd, och efter några dagar, den 13 augusti 1953, togs han in på Stockholms läns epidemi­sjukhus i Sundbyberg för vård. Förhistorien beskrevs i den första journalen: »Aktuellt: Söndagsförm. d.9 ont mitt i ryggen, svårt att springa, fram mot kvällen sannolikt feber. Måndagsmorgon 37,8, värk i ryggen och båda benen omväxlande. Lätt nackstyvhet, som satt i under tisdagen men som släppt på onsdagen d. 12. liksom värken i benen och ryggen. Febern 37,8–37,9 morgon och 38,5–38,6 på kvällen. Tisdag eftermiddag märkte han svaghet i vä. ben, som sedan kvarstått oförändrad. 0 kräkningar. Inga avföringar men han har just inte ätit ngt sedan söndags. Inga svårigheter att kasta vatten. Inrem. av Dr S.«

Enligt journalanteckningarna var Per kvar till den 21 november, drygt tre månader, då han skickades hem. Per minns det som att han kom hem under sommartid, vilket stämmer med att han ansågs färdigbehandlad den 18 juni 1954. Han skickades då till det knappt 20 år gamla Norrbackainstitutet, »Vanföreanstalten« eller »Haltan«, vid Norrtull i Stockholm för att få ett »inlägg av läder«. Där fick Per sedan eftervård.

Polio drabbade främst barn och kallades därför också barnförlamning. Tecknen var ofta smärta i ben och rygg samt stelhet i nacken, men tidig förlamning behövde inte bli bestående. Just 1953 inträffade Sveriges sista stora polioutbrott då över 5 000 personer insjuknade, varav 3 000 med förlamning; Per var en av dem. Antalet insjuknade var nästan lika stort som 1911, men utbrottet 1953 varade inte lika länge. Om sjukdomen angrep andningsorganen kunde patienten avlida, men dödligheten gick ned under 1900-talet och antalet döda 1953 blev i relation till de övriga utbrotten lågt: 216 personer.

Per minns att han låg i en sjuksal tillsammans med andra barn med polio. Bortsett från vädrets växlingar utanför fönstren var ljudet av hjärt–lungmaskinerna från våningen ovanför ett tydligt minne. De var troligen Philip Drinkers järnlun­gor, som i Sverige successivt byttes ut mot respiratorer. Ljudet lät olycksbådande, och Per förstod så småningom att det kunde förebåda död. 

Båda benen var från början påverkade, men Per minns inte att föräldrarna eller läkarna förklarade vad sjukdomen innebar, vad som måste göras och varför. Han såg inte fram emot sjukgymnastens besök som, vid sidan av bland annat träning i bassäng, innebar att bända upp fötterna så att det gjorde ont. Senare har Per förstått att de muskler som inte tidigt kunde räddas gick förlorade. Hälsenan måste också sträckas för att försöka undvika spetsfot. Mot denna bakgrund är det förståeligt att behovet av sjukgymnaster växte för att hjälpa alla poliopatienter: 1950 fanns det drygt 1 000 stycken, 1963 ungefär dubbelt så många. 

Glädjeämnena var få så länge Per var sängliggande, även om personalen var snäll och vänlig. Föräldrarna kom naturligtvis till sjukhuset så ofta de kunde, men de personliga kontakterna var kringgärdade av restriktioner på grund av smittoriskerna. 

Förlamningen i höger ben avtog och försvann så småningom. Det var naturligtvis glädjande, men uppvägdes av att vänster ben förblev förlamat. Medan lårmusklerna återvann cirka 70–80 procent av sin normala styrka förlorade smalbenet alla sina muskler och Per fick spetsfot. Det behövdes ett stöd, och vid besök i augusti 1954 skrev läkaren: »Går nu bra utan översträckning av knät. Hö. fot står i en viss planovalgitet. Får läder-Lange [benstöd av läder, förf:s anm] bilateralt mot detta.« 

Många på Norrbacka hade det svårt. I samband med ett av återbesöken fick Per ett minne för livet som visade på obändig optimism och psykisk styrka. Per spelade bordtennis med en motspelare som satt i rullstol utan sina ben, men som ändå alltid var glad och positiv. Per lovade sig själv att ta med sig detta minne genom livet för att inse vilken tur han ändå haft.

I början rörde sig Per hemma med krycka och benstöd samt hade nattskena för att hålla vänster fot i 50 graders vinkel. Med tiden kunde benstödet tas bort och de muskler som fortfarande fanns kvar börja användas. Trots skadan var Per lyckligtvis intresserad av den idrott som gick att utöva, inte minst simning och cykling. Efter hand syntes problemen mindre och mindre, även om Per haltade.

Ett nytt kontrolltillfälle skedde våren 1960. I journalen från april står att Per »har inga särskilt stora besvär men han har dock en vä-sidig spetsfot med 25 gr:s extensionsdefekt. […] Han står sålunda med en höjning av vä. bäckenhalva och en kyfosering av ryggen. Detta torde indicera ett sjukdelsingrepp på vä. fot. […] Pat. ställes på vänte­lista.« 

I juni visades Per upp för flera läkare, och olika förslag på hur fot­operationen skulle göras lades fram. Det beslöts »att både förlänga hälsenan och fixera stortåsträcksenan i metatarsale I«. Förhoppningen var att spetsfoten inte skulle komma att orsaka problem »vid högre ålder«. 

Den 14 juni utfördes spetsfotoperationen genom att akillessenan förlängdes med sena från stortån. Det ursprungliga gipset byttes ut efter två veckor: »Foten kan dorsalextenderas knappt 10 gr. En måttlig flexionsställning i stortåns ytterled föreligger.« 

Efter operationen, när två läkare kom på rond och tittade på Pers fot, minns Per att en av dem sa: »Jag sa ju att vi skulle ta den andra senan.« Då var det så dags.

Per gick med gipsat underben den sommaren och fick klia sig bäst det gick under gipset med en stickningssticka. Operationen innebar att Per fortfarande i dag har spetsfot och en vänster stortå vars främre del hänger och inte kan rätas ut. Den har dock inte inneburit något stort problem, varför en steloperation inte varit nödvändig. 

Den sista efterkontrollen på Norrbacka ägde rum i juni 1965, då det konstaterades att Pers skada inte hade förändrats sedan den tidigare kontrollen: »… en strofi av vänster ben. Benet … företer en förkortning på 1,5 cm. Han har en dorsalextensionsförmåga på foten, detta med en spetsfot av framfoten på 15 grader, grova kraften betydligt nedsatt.« 

När polioviruset kunde odlas i laboratorium gick forskningen fort. Några år efter Pers insjuknande togs det fram vaccin, och sjukdomen har inte visat sig i Sverige sedan 1970-talet. De som insjuknade 1953 är i dag pensionärer – även Per, som anser att han har haft tur. Polioskadan i vänster ben har inte medfört några allvarliga hinder i livet. Per behövde inget livslångt benstöd utan bara ett skoinlägg. När det byttes ut omkring 1990 visade det sig vara en raritet! Ortopeden som gjorde det nya inlägget hade aldrig sett ett sådant gammalt och välgjort inlägg: det var gjort av metall klädd med läder. Per hade fått det på Norrbackainstitutet i juni 1954. 

Per fick ett läkarintyg inför mönstringen under hösten, vilket gjorde att han undgick värnplikten med frikort. Han läste sedan på universitet, fick arbeten som passade honom, gifte sig och fick barn och har kunnat idka sporter som hållit bevarade muskler och psyke i gott skick. I dag är konstitutionen fortfarande god, även om vänster ben blivit kortare med åren, vilket medfört att skoinlägg behövt kompletteras med hälförhöjning på skor. Dessutom har höger knä, om än först sedan några år tillbaka, gett sig till känna. Det är inte förvånande eftersom höger ben fått ta hand om vad vänster ben inte orkat med. 

För cirka 30 år sedan fick Per svårigheter att svälja viss mat. Det skapade en gnagande fråga som troligen flera polioskadade i Pers generation bär på: ökar ett långt, även ett lyckosamt, liv risken för allvarliga återfall (postpoliosymtom)? Sväljningsproblem kan vara ett sådant symtom. Per Axelsson skriver i sin avhandling om polio: »I skrivande stund lever mellan 15 000 och 20 000 invånare i Sverige med sviter av polio. Många har fått så kallat postpoliosyndrom som kan drabba 30–40 år efter man först infekterades av polio. För alla dem är polio inget höstens spöke, det är ständigt närvarande oavsett årstid«.

Per är fortfarande rörlig, kan ta långa promenader och gå i trappor, men insikten har kommit att det kanske inte dröjer länge förr­än detta blir svårt att klara av. När sådana tankar gnager gäller det att minnas bordtenniskompisen från Norrbackainstitutet.