I flera uppmärksammade fall har patologer kritiserats för felaktiga bedömningar av cancer. Patologer har fått lämna sin arbetsplats, och i åtminstone ett fall även deras chefer. Ett aktuellt fall redovisas i artikeln »Patolog bytte region – anmäls igen« [1]. 

Jag är inte närmare invigd i det aktuella fallet, och naturligtvis förekommer olämpliga personer även i vårt skrå, men ofta framträder en orimlig föreställning om hur väl olika läkares medicinska bedömningar överensstämmer. Så vad vet vi egentligen om graden av överensstämmelse bland patologer? En verklighetskontroll är på sin plats.

Forskning har visat att att två patologer som tittat på samma del av samma tumör bedömer graden av prostatacancer olika i 22–35 procent av fallen [2, 3]. Patologer gör även olika bedömning av huruvida en melanocytär hudlesion är ett benignt nevus eller ett melanom (vilket är ytterligheterna på skalan) i ungefär 20 procent av fallen [4].

Patologens bedömningar påverkar i högsta grad patientens behandling och förväntade prognos. Om den ena patologen bedömer att en icke spridd prostatacancer har Gleasonsumma 9 kan det motivera radikal prostatektomi och primär hormonell behandling, men om den andra bedömer att Gleasonsumman är 6 behövs detta vanligen inte (beroende på övriga faktorer).

Använder man den första patologens bedömning leder det till en vårdskada om den andra patologens bedömning anses vara mest korrekt. Använder man den andre patologens bedömning får patienten inte den livsviktiga behandling som är motiverad enligt den första patologen.

När människor ska kategorisera och kvantifiera olika växtmönster, cellformer, proteinuttryck och andra komplexa biologiska processer i ett fåtal kliniskt användbara grupper blir spridningen av naturliga skäl stor, men sådana olikheter betyder inte nödvändigtvis att en patolog är oskicklig eller att ett fel har begåtts.

Olikheter i bedömningen är olyckliga, och vi ska verka för att minska dessa så långt det är möjligt. Artificiell intelligens och digital bildanalys har visat lovande resultat för att minska denna variation [5, 6], och man bör inte heller glömma möjligheten till dubbelgranskning som ett sätt att minska variationen inom en enskild klinik.

Läkare i alla specialiteter kan rentav fråga sig själva: Om en kollega granskade några hundra eller tusen av de fall jag ansvarat för, skulle kollegan göra en annan bedömning i vissa fall? Och vem av oss har mest rätt? Läkarförbundet har en viktig uppgift att moderera orimliga förväntningar och att stötta kåren. 

Så kära kollegor, läs medicinska bedömningar med försiktighet och ha ett öppet sinne för att andra tolkningar oftast är möjliga!