»Jag vill bidra till att öka förståelsen för autism«

Sophia Bergmann arbetar som specialistläkare i psykiatri och fick själv – först för några år sedan – diagnosen autism. Hon kallar sig själv »autist« och personer utan autism för »holister«.

Varför använder du de begreppen?

– Det är omstritt om man ska säga »autist« eller »person med autism«, men jag tycker att autist är mer korrekt, eftersom jag skulle vara en helt annan person utan min autism. »Holist« har jag själv hittat på, det syftar på det faktum att icke-autister har en god förmåga att se helheten. Det passar som synonym till icke-autist då jag vill beskriva skillnader mellan autister och holister.

Du har skrivit boken »Välkommen till Autismland«. Varför?

– Det finns fortfarande bristande kunskaper i samhället, och även om det har blivit bättre så jag vill bidra till att öka förståelsen för autism så att det kan leda till en större acceptans.

Hur är det att arbeta som läkare och själv ha autism?

– Jag är ansvarsfull och noggrann. Jag läser hela journalen och är intresserad. Ofta får jag höra av patienter: »Du är den första som har läst på och satt dig in i min sjukdomshistoria.« Men att jag är noggrann bidrar också till att jag är långsam. Jag är också väldigt stresskänslig och har svårt att jobba under tidspress. Jag vill veta hela mitt dagsschema i förväg, vilket gör att det blir svårt med akuta ärenden. Jourer har varit väldigt ansträngande.

Hur kom det sig att du började läsa medicin?

– Redan i tonåren började jag läsa fackböcker utifrån mitt eget dåliga mående. Jag blev intresserad av psykologi och psykiatri, men kunde inte känna igen mig själv i den tidens läroböcker. Där beskrevs autism hos pojkar som kunde tågtabeller utantill.

– Det är inte ovanligt att autister har sociala yrken som läkare eller lärare; det sociala kan man lära sig. Det som är särskilt viktigt för en autist är att ha ett yrke som intresserar en, då kommer det att fungera som bäst.

Hur kom det sig att du flyttade till Sverige?

– Jag var au pair i Sverige, och under min läkarutbildning gjorde jag praktik här några gånger. Jag trivdes. I Tyskland måste du välja specia­litet från början, jag var osäker på vad jag ville och tyckte det verkade bra att man kunde rotera runt under AT:n i Sverige. Men från början tror jag att mitt intresse för Sverige hade med Astrid Lindgren att göra – min mamma har sagt att jag alltid pratade om att jag ville hälsa på henne i Sverige!

När fick du själv din diagnos?

– Den officiella diagnosen fick jag först 2017. Det var en väldigt lång process med förnekelse från min sida. Jag ville absolut inte ha en sådan diagnos, skämdes och ville hemlighålla den, men det kändes som en befrielse när jag »outade« mig. Jag fick en ökad förståelse för mig själv i samband med att jag insåg att jag hade autism, och det var skönt att förstå hur allt hängde ihop. I mig fanns en stor sorg över hur mitt liv hade varit, men skuldkänslorna över att jag alltid har känt att jag inte har ansträngt mig tillräcklig släppte, då jag förmodligen har ansträngt mig mer än and­ra. Hela arbetslivet hade varit ansträngande, med upprepade sjukskrivningar.

– Jag skulle önska att fler »outade« sig. Jag tror att många, särskilt högutbildade, tycker att det är svårt, och jag hoppas på en ökad förståelse på arbetsplatser. Jag har förstått från patienter att det finns väldigt olika beredskap hos chefer för hur de kan anpassa arbetet.

Vad fick du själv för respons från din arbetsgivare?

– När jag berättade om min autism och förklarade vad jag behövde hjälp med så blev det jättebra. Nu har jag enbart planerad mottagning utan tidspress. Jag har haft en väldigt bra chef och bra arbetskamrater som har reagerat positivt. Jag har väl inte alltid gått och fikat så mycket – men nu tror jag att de förstår varför!