»Jag är bara intresserad av att uttrycka grundläggande mänskliga känslor – tragedi, extas, fördömelse.«

På kvällen den 20 april 1968 var Mark Rothko på väg hem från en restaurang med sin hustru Mell Beistle. Plötsligt kände han häftiga smärtor i ländryggen och benen domnade. Hans husläkare dr Grokest, hans kardiolog dr Reis och ytterligare en kardiolog, dr Wright, var snart involverade. Rothko fördes till New York Hospital. Diagnosen dissekerande bukaortaaneurysm ställdes. Behandlingen med bland annat blodtryckssänkande medicin i kombination med fysisk stillhet bromsade sjukdomsprocessen och förhindrade att aneurysmet brast. Efter tre veckor kunde han lämna sjukhuset, men dödsnärvaron präglade hans fortsatta liv.  

Rothko räknas i dag av många som den främste jämte Jackson Pollock i den konstriktning som brukar kallas abstrakt expressionism, vilken bidrog till att USA blev ledande även som konstnation efter andra världskriget. Han är mest känd för sina stora abstrakta målningar med rektangulära fält i varma färger. 

Mark Rothko (Marcus Rothkowitz) föddes den 25 september 1903 i den ryska staden Dvinsk (numera Daugavpils i Lettland). Familjen var judisk och han var yngsta barnet i en syskonskara om fyra. Fadern var apotekare; från att ha varit sekulär och politiskt vänsterinriktad hade han blivit mer ortodox i sin judiska tro. Det var på hans initiativ som familjen emigrerade till Portland i USA för att slippa den tilltagande antisemitismen. Där fanns redan släktingar. Först for fadern, sedan Rothkos två äldre bröder och slutligen Rothko, hans mor och en äldre syster. Han var då nio år. Två år därefter avled fadern i cancer, vilket gjorde familjen ekonomiskt beroende av släkten. 

Rothkos skolgång gick från en judisk religiös grundskola (cheder) i Dvinsk över »primary school« och »high school« i Portland till collegestudier vid Yale på USA:s östkust, det senare tack vare ett stipendium. Men till sin mors sorg lämnade han Yale efter två år utan examen för att studera på den berömda konstskolan Art Student League i New York. 

Redan tidigt kom Rothkos speciella handlag med färg till uttryck – till en början i helt figurativa målningar, men gradvis gick han mot en allt större abstraktion. Mot slutet av 1930-talet kan man ana det spektrum från klara mättade till mörka dova färger som med tiden skulle bli utmärkande för honom. Under tidigt 1940-tal påverkades han av surrealismen, som med sin anknytning till modern djuppsykologi gav motivval hämtade ur antik mytologi samt en teori om konstskapandet som ett direkt uttryck för det omedvetna. Inledningsvis hade han inga framgångar på konstmarknaden utan fick under 1930-talet, liksom många av sina konstnärskollegor, uppdrag genom de arbetsmarknadsprojekt som uppstod ur president Roosevelts »New deal«. Senare försörjde han sig som konstlärare på en judisk skola i Brooklyn. 

Han gifte sig 1932 med Edith Sachar. Hon var utbildad skulptör, men blev framgångsrik smyckedesigner. Hennes krav på praktiskt stöd från maken kolliderade emellertid med hans ambition att utveckla sitt eget konstnärskap. Förutom skilsmässa 1943 ledde disharmonin dem emellan till att Rothko drabbades av en depression som sedan gradvis klingade av. Han drabbades också senare av depressioner i spåren av existentiella kriser: 1949 efter hans mors död, vid mitten av 1960-talet när en äldre bror drabbades av cancer och slutligen efter att hans aneurysm gett symtom. 

Ungefär vid tiden för skilsmässan anglifierade han sitt namn till Mark Rothko. 1945 gifte han om sig med den 19 år yngre Mell Beistle. Hennes släktanor gick tillbaka till protestantiska skotska och holländska immigranter på 1600-talet. Hon var bokillustratör, men avstod i och med äktenskapet från en yrkeskarriär. De fick två barn: Kate, född 1950, och Christopher, född 1963.

Den nya kärleken vitaliserade honom och hans konst. Under de följande decennierna nådde han sin konstnärliga storhet. Men likväl fanns en oro. Den dämpades med kedjerökning, matfrosseri och hög alkoholkonsumtion – inte så att han var märkbart berusad, men drickandet började tidigt för att pågå hela dagen. Särskilt matfrosseriet och rökandet bidrog säkert till hans kärlsjukdom. 

Varifrån kom oron? Man kan peka på tidig otrygghet och hans främlingskap som immigrant och jude. Även i USA fanns antisemitism. Till detta kom den sårbarhet som följde av hans konstnärsidentitet, i synnerhet som han var så kompromisslös i sitt självförverkligande. Från släkten mötte han till en början ingen förståelse för sitt yrkesval. En bok som fascinerade honom var Kierkegaards »Fruktan och bävan«, en betraktelse över det avsnitt i Gamla testamentet som berättar om när Abraham uppmanas av Gud att offra sin son Isak på berget Moria. När Gud ser att Abraham är villig att lyda, befriar han honom från hans tunga uppgift. I stället låter han Abraham offra en vädur. Kierkegaards skildring får sin psykologiska laddning genom att den så starkt betonar Abrahams ensamhet inför sin tilltänkta offerhandling. Kanske såg Rothko en likhet mellan sitt eget utanförskap som jude och nyskapande konstnär och Abrahams ensamhet.  

Rothkos stora målningar från 1950- och 60-talen framstår som en motvikt mot denna oro. De är till synes enkla och harmoniska i sin komposition. Han la ned stor möda på att finna den rätta proportionen och placeringen av varje färgfält, för att inte tala om den utstuderade koloriten. Oftast, men inte alltid, målade han i olja; det förekom också att han målade i akryl. Han la lager på lager av färg i tunna skikt. Så fick målningarna sin transparenta och flimrande karaktär och därtill den tvådimensionella ytan en paradoxal tredimensionalitet. Precis som för Rembrandt var ljuset viktigt, ett ljus vars källa inte kan lokaliseras. Tavlorna är icke-föreställande, ty: »Jag är bara intresserad av att uttrycka grundläggande mänskliga känslor – tragedi, extas, fördömelse.« 

Rothko var inte troende i en konfessionell mening, men i hans abstrakta målningar, som alltså inte avbildar något – varje tavla är sin egen värld – materialiseras en förening av känsla och handling som kan föra tankarna till en mystikers förening med sin gud i extas eller kon­templation. Det är därför följdriktigt att ett av hans främsta verk är utsmyckningen (1964–67) av andaktsrummet i det ekumeniska kapellet (Rothko Chapel) i Houston, som beställdes av de katolska konstsamlarna Dominique och John DeMenil. Väggarna pryds av åtta stora målningar i en färgskala från vinrött och violett till nästan monokromt svart.

Trots att han var försvagad av sjukdom var de sista två åren av Rothkos liv hans mest produktiva. Likt den åldrade och av reumatism förvärkte Matisse, som han beundrade, behövde han hjälp av assi­stenter för att färdigställa sina stora tavlor. Under denna tid tillkom bland annat en serie målningar med en horisontlinje mellan en svart överdel och en grå nederdel – mörker och ljus. Samtidigt med detta intensiva skapande var han också deprimerad. Han konsulterade en psykiater, Nathan Kline, som förskrev tricykliska antidepressiva och valium utan samordning med Rothkos övriga läkare – mediciner som Rothko kom att missbruka.

Insikten om att återstoden av livet var kort drev honom att sörja för sin konstnärliga kvarlåtenskap. Därför uppdrog han åt sitt galleri (Marlborough Gallery) att ansvara för de verk han lämnade efter sig. Därutöver testamenterade han ett antal utvalda målningar åt vartdera barnet som ekonomisk säkerhet.

Mot slutet föll äktenskapet samman. Både han och Beistle drack stora mängder alkohol, och deras samvaro fylldes av gräl. Han lämnade familjen för att bosätta sig i ateljén, ett före detta vagnslider på 69:e gatan på Manhattan. Inredningen var torftig; där fanns få böcker, men »Fruktan och bävan« hade han tagit dit. På morgonen den 25 februari 1970 påträffades han död i ateljén. Han hade förblött efter att ha skurit djupa sår med rakblad i bägge underarmarna. Dessförinnan hade han intagit en överdos av antidepressiva medi­ciner. Han lämnade inget avskedsbrev, men till en av sina assistenter hade han sagt att om han begick självmord skulle ingen tvivla på att det var det han gjort. Obduktionen visade att han förutom bukaortaaneurysm och arterioskleros också hade lungemfysem. Oavsett självmordet hade han, enligt obducenten, inte lång tid kvar att leva. Ett halvår senare avled Beistle i en hjärtattack.