Min förra reflexion handlade om att mönstra ut åtgärder som inte tillför patientnytta. I dagarna har Bretthauer och medarbetare publicerat en metaanalys i tidskriften JAMA Internal Medicine av effekten av stora screeningprogram för cancer, med livslängd som utfallsmått. Som exempel anges att screening för bröstcancer inte påverkar livslängden i interventionsgruppen jämfört med kontroller i randomiserade studier med 13 års genomsnittlig uppföljningstid. Screeningen kan vara bra för ett fåtal, men har ingen säker nytta på gruppnivå.
I Läkartidningen (34‒35/2023) redovisade Söderbeck med kollegor, med en kommentar av Ola Bratt, möjligheter att trimma screening för prostatacancer och minska risken för överdiagnostik. Diskussionen om nytta och risk med breda screeningprogram är inte ny. Redan vid sekelskiftet blossade en het debatt upp i Läkartidningen om nyttan med bröstcancerscreening, initierad av Sjönell och Ståhle 1999.
Adami, Kalager och Bretthauer har också publicerat en kommentar till sin studie där de redovisar de många intressenter bland läkare, utförande personal, patientföreningar och politiker som av olika anledningar förespråkar cancerscreening. Författarna menar att beslut om införande eller omprövning av screeningprogram bör tas av oberoende instanser i transparenta processer. Det låter bra, tycker jag, och är nödvändigt för att sjukvårdens resurser ska användas så effektivt som möjligt framöver.
