Rättsintyg är ett utlåtande om ska­dor på levande personer som polis och åklagare inhämtar i utredningar som rör våldsbrott. Bedömning av skadors allvarlighetsgrad utgör en viktig del av rättsintyget men ska inte förväxlas med själva gärningen, vilket är ett juridiskt begrepp. Både gärningen och den medicinska bedömningen av en skadas allvarlighetsgrad har betydelse för brottsrubriceringen [1].

Rättsintyg inhämtas i första hand från rättsläkare inom Rättsmedicinalverket (RMV), men alla läkare inom offentlig vård är skyldiga att skriva rättsintyg på begäran av polis och åklagare [2]. Bedömning av skadors allvarlighetsgrad har historiskt baserats på konsensus bland experter [3, 4]. De nya interna riktlinjerna som RMV har tagit fram är mer detaljerade och utgår i större utsträckning än tidigare från omständigheterna och effekterna av våldet i det enskilda fallet. Ett mer detaljerat och evidensbaserat protokoll för att bedöma skadors allvarlighetsgrad bidrar till objektiviteten och reproducerbarheten i rättsmedicinska bedömningar [4].

Riktlinjerna har arbetats fram efter genomgång av andra länders riktlinjer [5], vetenskaplig litteratur [3, 4] samt intervjuer med kliniskt verksamma läkare inom traumasjukvården i Sverige. Riktlinjerna har därefter diskuterats i rättsläkarkåren och beslutats av RMV:s interna rättsmedicinska råd. 

Livshotande skada

En livshotande skada definieras rättsmedicinskt som en skada vars naturalförlopp, utan inverkan av medicinska åtgärder, medfört en beaktansvärd risk för dödlig utgång. När en skada inte krävt medi­cinska åtgärder anses skadans naturalförlopp vara känt, och bedömningen är i regel okomplicerad. 

Bedömningen försvåras när naturalförloppet inte är känt eller är påverkat, vilket är fallet då rutinmässiga behandlingsåtgärder vidtagits, vars effekter är svåra att värdera. Därför måste de vårdinsatser som utförts beaktas, och särskilt vad som sannolikt hade blivit följden om åtgärder inte vidtagits. Exempel på sådana är assi­sterad andning, kirurgiskt ingrepp, vätsketerapi, blodtransfusion och lungdränage. 

Ibland överlever personer med skador som generellt och oftast innebär döden, trots att de inte behandlats. Med utgångspunkt från definitionen ovan bedöms en sådan skada inte som livshotande. I dessa fall bör ett resonemang föras om att skadetypen generellt innebär en beaktansvärd risk för död, samtidigt som utgången i det aktuella fallet tydliggörs.

Livshotande tillstånd 

Ett livshotande tillstånd kan bland annat följa av strypning eller trubbigt våld mot skallen om våldet inneburit medvetslöshet. En svårighet är att medvetslöshet inte kan verifieras medicinskt i efterhand utan grundar sig på uppgifter från de inblandade.

Medvetslöshet vid strypning är en riskfaktor för dödlig utgång, och därför betecknas tillståndet som livshotande om den utsatta blivit medvetslös till följd av våldet. Vid strypning kan små blödningar (petekier) uppstå i ansiktet. I kombination med skador på halsen stärker de bilden av att strypning förekommit, men utan samtidig medvetslöshet bedöms individen inte ha befunnit sig i ett livsho­t­ande tillstånd. 

Hjärnskakning är vanligen ett godartat och självläkande tillstånd. Risken för dödlig utgång vid enbart hjärnskakning är så liten att ett livshotande tillstånd inte anses föreligga. Vid längre tids medvetslöshet kan dock andningsvägen hotas, varför tillståndet då definieras som livshotande.

Avslutande kommentar

Det läkaren bör ha i åtanke vid livshotsbedömningar är att polis eller åklagare ofta önskar svar på frågor av typen »Hur farligt är det att svinga ett svärd på det sättet som framgår av utredningen?«. Då gäller det att hålla tungan rätt i mun, speciellt om den utsatta personen inte fått livshotande skador eller några skador alls. Läkare riskerar annars att bedöma själva gärningen. Läkarbedömningen ska enbart gälla de faktiskt uppkomna skadorna, och spekulativa och hypotetiska resonemang bör undvikas.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.