»Då skrek han att han tänkte döda den förste som närmade sig honom med en spruta.«

När dörren till den manliga intagningsavdelningen – en gång kallad »stormen« – stängdes bakom honom blev inlåsningen tydlig. Han hade kommit hit för att han uppträtt hotfullt – visserligen bara verbalt – mot sina grannar och beskyllt dem för att vilja honom illa. Själv berättade han senare att han av olika ljud förstått att de konspirerade mot honom. 

Under flera veckor hade han missbrukat amfetamin tillsammans med alkohol. Hoten mot grannarna ledde till ett polisingripande och ett vårdintyg av polisläkaren följt av transport till mentalsjukhuset, där jag var underläkare. Denna »hispa« är fortfarande, trots all ambivalens, omgärdad av ett romantiskt skimmer för mig. Men mina minnen är, antar jag, av annat slag än hans och de flesta andra patienters.

När han förstod att dörren var låst slog hans ångest över i desperation och aggressivitet. Min överläkare ordinerade antipsykotisk medicin som skulle ges intramuskulärt. Jag informerade min patient om att han skulle få en spruta. Då skrek han att han tänkte döda den förste som närmade sig honom med en spruta. Erfaren personal fanns runt omkring, men det fanns inga barriärer mot ångesten. Den spreds från patienten till mig och till personalen. 

Ångest är smittsam. Vi beslöt att ge injektionen först på morgonen dagen därpå. Min överläkare gjorde klart för mig att ansvaret för att injektionen gavs var mitt. Personalen förklarade att man förväntade sig att jag personligen skulle ge sprutan. Jag kunde inte backa. Planen som gjordes upp på eftermiddagen innan jag lämnade avdelningen var att så gott som hela personalstyrkan skulle vara där när sprutan gavs.   

På morgonen gick vi in i rummet där patienten låg; han tittade yrvaket på all personal som formerade sig runt hans säng. Jag stod vid sängens kortända mitt emot hans huvudgärd med sprutan i min hand och bad honom lägga sig på magen så att jag kunde ge injektionen. Han lydde; injektionen gavs. Sen brast fördämningen och han började gråta. 

Jag satt en stund på sängkanten bredvid honom och klappade honom på axeln. Det fortsatta vårdförloppet var, som det brukar stå i gamla epikriser, »glatt«. 

Efter några dagar var han fri från psykotiska symtom och tvångsvården kunde hävas. Han lämnade sjukhuset utan planerad eftervård, ty sådan ville han inte ha.

I ett gammalt mentalsjukhus satt både hierarkin och ångesten i väggarna. Överst stod överläkaren, sedan kom biträdande överläkaren, så kom underläkaren, sedan avdelningsföreståndaren och förste skötaren och därefter den övriga personalen. Egentligen var jag som underläkare hierarkins svagaste del. Överläkaren och biträdande överläkaren hade sina ohotade ställningar. Vårdpersonalen i övrigt hade ett kollektivt stöd i varandra. Men så var det inte för mig. All den ångest som patientens psykos och hotfullhet genererade kunde till slut koncentreras på mig som via en brännspegel. Samspelet mellan den paranoide patienten, hans ångest och de som stod omkring honom exemplifierar ångestens och paranoians kollektiva och smittsamma karaktär. Det har sin motsvarighet även utanför den psykiatriska vården. Så tänker jag, inte minst i dessa dagar, om alla grymma krig som härjar i världen. 

Några veckor senare stod han där oanmäld utanför mitt tjänsterum. Han ville tala med mig. Det framkom att han återfallit i missbruk, och nu hade grannarna börjat djävlas igen. Han hade övervägt om han skulle slänga in något explosivt genom deras brev­inkast eller gå till mig för att få sprutan. Lyckligtvis valde han det senare. Så gick vi gemensamt till avdelningen, han fick sin spruta och kunde efter några dagar åter skrivas ut när psykosen klingat av.