Minnen från en sommar som underläkare på Vasa sjukhus

Yrkesmässigt var jag till största delen allmänläkare, och före det hade jag olika vikariat och underläkarjobb.

Den första tjänsten blev sommaren 1974 på Vasa sjukhus i Göteborg. Då var man kandidat, men kunde få arbeta som tf underläkare. Det fanns överläkare som hade ansvaret, fast den dagliga ruljansen och jourer sköttes av oss kandidater. En äldre överläkare var livmedikus åt Gustav V. Han hade en fin liten mässingsskylt utanför sin dörr, från kun­gen. Vi nybörjare blev omhändertagna; inne hos min överläkare samlades vi och fick te och skorpor. Det var ett undervisningssjukhus, och det var accepterat att vi gick där under upplärning samtidigt som vi jobbade.

Vasa hette egentligen »geriatriska kliniken«. Äldre människor vårdades där, eller bodde där, kan man säga. Långvård hette det också. Fast i Göteborg gick sjukhuset under namnet »Bracka«. Alltihop var från början ett sätt att ordna fattigvården. 1888 startade »Bracka«. Där fanns fattighjon, mentalsjuka, ensamma mödrar och också föräldralösa barn. 1908 bodde där så många som 1 650 personer. Man sysslade med jordbruk och olika hantverk. Stället var inte speciellt ansett. Ingen göteborgare ville dit. 1939 flyttade verksamheten till Fjällbo, och Vasa blev ett sjukhus. 

Ja, där fick jag den sommaren ta hand om en avdelning. Gå ronder, sköta medicineringen och joura kvällar och nätter. Jag fick sköta om infektioner, hjärtsvikt och vad som kunde inträffa. Jag kunde väl en del, men annars fick man fråga sköters­kor eller överläkaren. Jag undersökte patienter som skulle läggas in. I stort sett ingen blev utskriven. 

Jag lärde mig att lyssna på sköterskorna. Det ringde från en avdelning sent en kväll. En patient var andfådd. Jag gick dit och lyssnade på lungorna. Hörde små pip. »Astma«, sa jag och ordinerade teofyllamin. »Nä, lungödem«, sa sköters­kan. Men jag var ny och stod på mig. Det ringde efter någon timme. »Nu är det lungödem.« Och det var det, med rassel. Ordinerade diuretika. Så var det med det. Jag lärde mig. 

På ronden kunde man ibland bli förvånad. På ett dubbelrum var det något som inte stämde. Damen till vänster låg och sov, men hon till höger pratade. »Brukar det inte vara tvärtom«, sa jag. »Jo«, sa sköterskan, lite rodnande, »men vi råkade förväxla deras medi­ciner igår.« Eller den morgonen när en undersköters­ka meddelade att en patient varit uppe på natten och samlat ihop alla löständer, och lagt dem i sitt sängbord. Jaha? »Men vi har gått runt och provat ut dom, så gott det gick.«

En gång blev jag uppringd av en stressad jourläkare på Sahlgrenska. »Vi har en äldre man här som inte mår bra. Går inte att skicka hem. Kan ni ta honom?« Just då hade vi en tom sängplats på min avdelning, så jag tyckte: »Okej, skicka hit honom.« Så jag la in farbrorn och tyckte inte det var konstigt. Men det tyckte en mycket upprörd sekreterare, som rök på mig någon dag senare. »Vad gör du? Vi har två pärmar med folk som står i kö. Och du bara lägger in.« Man kunde tydligen inte gena hela kön, men det visste ju inte jag. En del får man lära sig den hårda vägen.

Som när jag skulle gå jour. Frampå natten var det dags att gå och lägga sig. »Var är jourrummet?«, frågade jag. »Över gården och upp i det huset«, sa någon och pekade. Jag lommade iväg, hittade ett rum med stolar och skrivbord, men där fanns en soffa med en kudde. Jaha, lite ovanligt, men jag var trött, så jag vek ner mig på soffan. På morgonen vaknade jag av en massa damer som kom in och skulle jobba där. Jag hade lagt mig på sekreterarnas expedition. Ett litet missförstånd. 

En annan malör uppstod i matsalen. Det var grönsakssoppa den dagen. Man fick ta själv. Där stod en skål med någon gul sås. Jag antog att det var klimp till soppan. Min mamma gjorde sådant. Dock tyckte jag att det smakade egendomligt när jag började äta. Gick tillbaka. Det var vaniljsås till äpplekakan. »Vi tyckte det var konstigt att du la det i soppan«, sa damerna vid disken. Men jag fick ta nytt. Ja, folk är ju snälla.

En dag stod vi i korridoren, jag och några sköterskor. Plötsligt hördes ett tutande ute på gatan, och in på gården svängde tre stora brandbilar. Dörren i ena änden öppnades och några brandmän kom in med full utrustning. En hade en stor yxa i handen: 

»Var brinner det?« 

»Brinner? Här brinner la inte.«

»Men vi har fått ett larm.« 

Alla sprang genast runt och letade. Men brann gjorde det inte. Vad som orsakat pådraget var att en äldre herre, med tröja och tofflor, hade suttit och rökt pipa rakt under brandlarmet. Ingen blev väl arg, men kommentaren var: »Säg te han, att han får inte sitta där.« Det lovade vi.

Konstigt kanske, men jag kommer ihåg många av patienterna, efter 50 år. Mest roliga minnen. Skriva om allt detta går nog inte. Sekretessen lägger hinder i vägen. Men en kvinna vill jag ändå nämna. Vi skulle ta blodprov på denna dam, och just i armvecket hade hon ett hjärta tatuerat. I hjärtat stod det Alfred. Så frågan blev: »Vem är Alfred?« »Vänta lite«, sa hon, drog ut lådan på sängbordet och tog fram en handväska. I den låg ett sådant där gammalt, brunt foto på kraftigt papper. På bilden en ung man med hatt, slips och kavaj. Och en cykel. Det var Alfred. Hon hade aldrig glömt honom. Och jag får minnas henne.