Socialstyrelsen skriver att diagnostisering är att man »bedömer vilket sjukdomstillstånd patienten lider av« [1]. Eller som Anders von Heijne skrev i Läkartidningen: »Diagnos (från grekiskans ’dia’, isär, och ’gignoskein’, veta, erfara) är en biologisk kausal förklaring till patientens besvär och symtom« [2].

Ett exempel är halsfluss. Ont i halsen, svårt att svälja och feber i kombination med en svalgodling kan ge diagnosen halsfluss orsakad av streptokocker. I bästa fall innebär diagnosen en beskrivning av ett tillstånd med en trovärdig orsak och en möjlig botande åtgärd. Det är grunden för den biomedicinska modellen.

Tord Ivarsson och Matti Cervin vill föra in barnpsykiatrin i en sådan modell [3], där depression definieras som en sjukdom med farmakologisk bot. I dag står 10 procent av flickor och 4 procent av pojkar på antidepressiv medicinering [4]. Tyvärr är denna utveckling ett misstag.

Depressionsdiagnosen är vid och omfattar ospecifika besvär som nedstämdhet, låg energi, dålig självkänsla, sömnsvårigheter och pessimism. Denna bredd gör att sorg och traumareaktioner ges en sjukdomsdefinition [5]. Depressionsdiagnosen har därmed låg validitet [6].

Det är även svårt att visa en kliniskt meningsfull effekt av antidepressiva hos barn och unga. Detta stod klart redan i den första studien från 1990 [7] och visas i en aktuell metaanalys [8].

Barnpsykiatrins övergång till den biomedicinska modellen med ett spektrum av diagnoser har gjort att många ungas berättelser om sig själva förs i termer av olika diagnoser och  transmittorsubstanser. Därmed leds de också in tankesättet att det gäller att hitta rätt substans att tillföra kroppen för att må bra.

I det praktiska kliniska arbetet visar det sig ibland att det verkliga problemet som gör att ungdomen mår dåligt framkommer först under behandlingen. När jag arbetade med unga med självskadebeteende och självmordsförsök så hade de ofta utgångsdiagnosen depression, men i det psykoterapeutiska arbetet framkom tidigare traumatiska erfarenheter, ofta mobbning [9]. Jag tror att vi måste arbeta mer konkret och fråga vilka svårigheter den unge och föräldrarna upplever, och sedan försöka hjälpa till med att lösa dessa problem på olika sätt. I detta arbete kommer sedan olika orsakssammanhang att framträda.

För att åstadkomma detta behövs en utveckling av mer effektiva psykoterapeutiska metoder [10]. Förmågan till aktivt förutsättningslöst lyssnande utgör en del av detta. Nu möts jag av många berättelser från unga om hur de i sina samtal med professionella upplever sig bli utsatta för en bedömning utifrån diagnostiska kriterier. De får därmed inte den samtalskontakt som skulle möjliggöra ett djupare delande av livserfarenheter.

Den övergripande teoretiska förståelsen av ungas mående bör i stället inriktas på området psykosociala sammanhang, som i Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell [11]. Problemdefinition och förståelse kan sedan föras inom riktningen PTMF (Power Threat Meaning Framework), som har utvecklats av British Psychological Society [12]. Inom denna ses patientens problem med utgångspunkt från tidigare erfarenheter och aktuella omständigheter.

Ett alternativ är ett processtänkande, där behandlingsarbetet ger kunskap om sammanhang och möjligheter att förändra både inre upplevelser och den aktuella verkligheten. För att ta exemplet med återkommande perioder av nedstämdhet efter att en traumatisk period har avslutats kan vi förstå detta som en form av ett dissociativt depressivt tillstånd [13, 14], det vill säga att senare traumareaktioner kommer som symtom, men att sambandet inte är manifest. Det är till exempel vanligt att ångest och nedstämdhet kommer något år efter en period av mobbning, och då är det lätt att missa att detta är en tidsmässigt förskjuten traumareaktion.

Evidensbaserad screening baserad på en diagnostisk sannolikhetskvot riskerar att skapa en behandlingshistoria för unga som börjar med en diagnos och ett läkemedel för att sedan utvecklas till fler diagnoser och fler läkemedel.

Läs repliken:
Systematisk diagnostik ett stöd när gränser ska dras