För snart tio år sedan kom Marcus Buggert, i dag docent vid Karolinska institutet, till University of Pennsylvania på en post doc-tjänst. På samma institution forskade Drew Weissman och hans team om mRNA-teknik.
– Men det var ingen som riktigt trodde på konceptet och man nästan skämtade om dem. m-RNA är en ganska instabil molekyl och man trodde helt enkelt inte att det skulle kunna ge ett så starkt immunsvar, säger Marcus Buggert.
Successivt började dock tonläget kring den lilla forskargruppen att ändras, framför allt efter deras framsteg med tester på zikaviruset. Men forskarnas tillvaro var långt ifrån enkel, säger Marcus Buggert. Drew Weissmans parhäst, Katalin Karikó, som han nu delar Nobelpriset med, fick till och med lämna USA och ge upp sin forskning i Pennsylvania, då hon inte fick tillräckligt med forskningsanslag.
– De har fått kämpa. Drew är också ganska lågmäld och kanske inte alltid har lyckats övertyga genom att prata, men till slut har hans forskningsresultat ändå visat vägen.
Sedan Nobelpriset i fysiologi eller medicin tillkännagavs har Marcus Buggert varit i kontakt med flera kollegor från tiden i USA, varav många är »helt lyriska«, säger han. Att det är värdiga pristagare är de alla överens om.
– I början av pandemin var det ingen som trodde att vi skulle ha ett vaccin inom ett år. Men tack vare Drew Weissmans och Katalin Karikós metoder och frenetiska arbete kan vi i dag leva ett ganska normalt liv. Utveckling av klassiska vacciner brukar ta fem, tio år.
I framtiden kommer deras hårda arbete med mRNA-vacciner att få än större påverkan, spår Marcus Buggert.
– Det här är bara början på något som jag tror kan användas väldigt brett i framtiden, inom såväl cancer som autoimmuna sjukdomar och genterapier, säger han.
Läs också:
Nobelpriset i medicin till upptäckter som möjliggjorde mRNA-vaccin
(uppdaterad 2023-10-04)
