Bland den stora mängd patienter som vi möter i primärvården finns en grupp med en till synes god fysik som söker för sömnproblem, utmattning, ångest, depression, barnlöshet, trötthet eller andra symtom. De har ett tvångsmässigt förhållande till hälsosam mat och rigorös träning, ett tillstånd som allmänheten kallar för ortorexi.

Orthorexia nervosa, »en fixering vid hälsosamma matval i syfte att undvika sjukdom«, beskrevs av allmänläkaren Steven Bratman under mitten av 1990-talet då han skrev sin bok »Health food junkies« [1].

Orthorexia athletica, »fixering vid nyttiga livsmedel i kombination med tvångsmässig träning«, myntades av Lin och Grigorenko i deras bok »Ortorexi« [2] efter att de i sitt kliniska arbete konstaterat att intensiv och belastande fysisk träning ingick hos majoriteten av dem som sökte hjälp för ortorexi. Högintensiv fysisk träning, oavsett skada eller sjukdom, samt uteslutande av onyttiga livsmedel för att forma en muskulös och fettsnål kropp har senare konstaterats i en rad andra studier [2-8].

Orthorexia athletica är ett integrerat fysiologiskt och psykologiskt ohälsotillstånd som bäst bemöts med ett breddperspektiv snarare än snäva diagnoskriterier. I frånvaron av en medicinskt vedertagen diagnos riskerar patientgruppen att få fel behandling eller ingen hjälp alls. Socialstyrelsens rekommendationer är ensidiga och saknar gränser för när man äter för lite, äter för ensidigt eller tränar för hårt, för länge eller för ofta. Ett annat dilemma är avsaknaden av valida och reliabla mätinstrument.

Exempelvis BMI är missvisande för att fastställa undervikt hos tränande [2, 9], men möjligen lämpligare för att bedöma kroppsstorlek. Personer med orthorexia athletica idealiserar låg fettprocent, varför de oftast har en betydligt lägre fettprocent än patienter med anorexia nervosa. BMI påvisar normala värden eftersom ingen hänsyn tas till kön eller andel fett och fettfri vikt.

Vår erfarenhet är att dessa patienter bedöms ha normalvikt trots att mätning med en så kallad Bodpod (ett forskningsinstrument som mäter kroppssammansättning i fettprocent) ofta visar att kvinnor har under 10 procent fett och män endast ett par procent fett. Generella hälsorelaterade referensvärden är 20–30 procent för kvinnor och 10–20 procent för män, och vår kliniska erfarenhet är att de flesta vuxna mår och presterar bra när de ligger mitt i spannet. Kvinnor tenderar att förlora sin menstruation när de går under 21 procent, och mäns testosteronhalt brukar sjunka när de understiger 10 procent fett.

Patienter med den här typen av mat- och träningsstörning äter enligt rigida tids- och frekvensramar, beaktar matens kvalitet före kvantitet och tränar hårdare, oftare och längre allteftersom tillståndet fortskrider. Träningsvolymer på 15–20 timmar per vecka, för att undvika att uppfattas som lat och förlora kroppsform eller prestationsförmåga, är inte ovanliga. När det utöver ätproblematik finns extrem träning med i bilden är skillnaden mellan orthorexia athletica och andra ätstörningar påtaglig. En ortorexidrabbad person är inte alltid rädd för att gå upp i vikt [10, 11], vilket är ett väsentligt kriterium för anorexia. Flertalet, framför allt män, önskar att gå upp i vikt, men då främst i muskelmassa [2, 12].  Vid ortorexi eftersträvar man inte heller att vara »trådsmal«, utan i stället att ha en muskulös, fettsnål och väldefinierad kropp [2, 12].

Vi anser att psykiatrins traditionella behandling för anorexia, »mandometermetoden«, hjälp av dietist, psykolog eller enbart psykoterapi inte fungerar för dem med orthorexia athletica. Specialistkliniken Ylab använder sig av den erfarenhetsbeprövade behandlingsmetoden »Eat and exercise disorder 12«, där 12 representerar olika fysiologiska och psykologiska domäner där avvikelser föreligger.